måndag 2 maj 2016

om livets orättvisor

vill jag skriva nu...

Tanken var att jag skulle göra något helt annat men det stannade just där.
Vid blotta tanken...

Just nu i dag upplever jag en av de mer orättvisa sidorna av livet.
I morgon känns det säkert helt annorlunda.
Livet är ju så växlande. Känslorna och tankarna likaså.
Varför jag just i dag upplever allt så orättvist orkar jag inte förklara desto mera.
Det är bara så...

Vissa dagar går allt enligt önskemål. Andra dagar inte alls.
Ändå har jag inga större orsaker att klaga.
Jag har ju allt jag behöver och lite mera därtill...

Det är bara det att livet är så orättvist fördelat åt oss.
En del kan göra nästan vad de vill.
Pengarna tycks räcka till både husrenoveringar, nya saker och möbler, bilar, kläder, och resor.
Andra har nästan ingenting och är glada om de får i sig ett mål mat om dagen.
Många måste fly från sina hem för att klara sig. Lämna allt de byggt upp livet kring.
Lämna allt för att överleva.
Och ibland händer det att de inte gör det...

En del kan åka iväg på sin drömresa medan andra snällt får sitta hemma medan de gör det.
Just nu skulle jag inte ha något emot att få vandra i fjällen. Jag ser i mitt inre hur vackert det kunde vara.
Men jag kan inte göra det.
Man kan inte vandra i fjällen sittandes i en rullstol.
Om möjligt kan man hitta en kort led där man kan ta sig fram med rullstol med andras hjälp.
Men att få klättra upp på fjällets topp får nog stanna vid en dröm...






Det finns så mycket som får stanna i drömmarnas värld när man inte kan gå själv. När man inte klarar sig själv.
När man upplever att livet känns orättvist...




När jag riktigt börjar begrunda livet och sjunka ner i självömkans dal inser jag ändå hur bra jag har det!
Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för att jag knappt begriper det själv.
Jag har hus, och hem, mat och kläder. Jag får leva i trygghet och behöver inte vara rädd för något.
Och jag får leva tillsammans med de människor jag älskar och som jag vet älskar mig.
Så vad har jag att klaga på?
Ingenting...



Dessutom har jag sen barnaåren en tro på en Gud som är med mig mitt i orättvisan.
En Gud som vet hur det känns när livet går emot och allt blir helt annorlunda.
Så jag har det rätt så bra ändå...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar