nära döden

var jag faktiskt en gång...

Trodde jag i alla fall!
Fast det var knappast så farligt som jag i mitt unga barna hjärta upplevde det. Minnet förstorar ju oftast det vi varit med om.
Men eftersom jag kommer ihåg det som hände så starkt så var det helt säkert en skrämmande upplevelse...

Det var alltså nångång under förra århundradet.
Vi var en grupp barn som samlades i byn för att leka. På den tiden hade ingen talat om för oss att det kunde kallas för rasdiskriminering det vi gjorde.
Vi lekte alltså indianer och vita...












Vi lekte på en holme nere vid ån. Ett underbart ställe att leka på. För att komma till holmen måste man riskera livet genom att hoppa över dit på några stenar.
Jag tillhörde alltså de vita. Hur många vi var minns jag inte. Bara det minns jag att indianerna jagade oss för att få sig ett ordentligt skrovmål till mat!
Hur vi kunde tro att indianer skulle äta de vita fattar jag inte...

Men hur som helst så blev jag tillfångatagen!
Indianerna stod i en ring runt mig och jag låg där på marken alldeles hjälplös.
Jag var helt förtvivlad och grät på riktigt.
De skulle slakta mig.
Någon sa att det verkade finnas bra kött på mig...

Förtvivlat grät jag: "Ni får inte slakta mig för jag har en ny tröja på mig!"
Då kom räddningen. I form av Henrik. En av de stora pojkarna.
Han tyckte de skulle släppa mig och skona min nya tröja...

Jag minns att tröjan var gul och stickad av hemspunnet fåryllegarn. Färgad hemma likaså.
Var den tröjan finns i dag har jag ingen aning om.
Men att Henrik räddade mitt liv den gången var jag och är fortfarande helt övertygad om!
Jag vet inte om du har någon möjlighet att läsa detta men om någon annan gör det...

Tacka Henrik för att han räddade mitt liv...

OBS! Bilderna har ingenting med händelsen att göra!