ibland

undrar jag...

Hur mycket ska jag skriva egentligen? Eller hur litet?
Jag får många uppmuntrande ord om att jag ska skriva. Så därför skriver jag.
Ändå kan jag ibland inte låta bli att undra till vilken nytta det är...

Oftast är det för min egen skull.
Jag mår bra av att skriva. Jag mår bra av att få rensa hjärnan och lämna över mina funderingar och tankar till er andra.
Om innehållet sen är bra eller dåligt låter jag andra bedöma...

Just i dag en solig vårdag sitter jag här vid min dator och tänker på livet.
Funderar på hur allt blev som det blev. På vad som kunde ha blivit annorlunda.
Vad jag kunde ha gjort annorlunda men som jag inte gjorde något åt.
Det blev som det blev.  Livet blev som det blev.
Och jag får vara nöjd med det.
ATT det blev...

Just en dag som denna kan jag känna tacksamhet.
Tacksam över att mitt liv blev.
Att jag finns till och får ha de jag älskar i min närhet. Detta om något är orsak till tacksamhet.
Visst finns det mycket som stör och oroar också.
Jag är ju bara människa och då kan jag inte låta bli att oroa mig ibland...


Jag hörde här om dagen om en människa som brukar be när hon vaknar om nätterna och oroar sig för något. Hon sa att det hjälper att be.
Kanske för henne.
Ibland även för mig men oftast fortsätter jag ändå oroa mig över något. Jag är bara så funtad.
En människa som trots alla försöka till att sluta ändå oroar mig över saker och ting.
Om ni bara visste...

Många nätter har jag varit färdig att ringa brandkåren eller ambulansen!
Jag har hört konstiga sprakande ljud från huset eller inga ljud alls från mannen. Då måste jag ju alarmera efter hjälp.
Eller också har barnen inte kommit hem exakt den tid de skulle komma hem. Då har någon värre olycka säkert hänt dem.
Det kan också vara mitt eget hjärta som börjar kännas så konstigt. Och allt detta händer på nätterna när jag ska sova.
Nästa morgon brukar dock allt vara som vanligt igen...

Sån är jag.
Ibland undrar jag om det finns andra som är likadana. Men faktum är att jag tror det.
Så unik är jag knappast...