gräsänka

kallas väl mitt tillstånd nu...

Men någon sång om hur det är att vara gräsänka har jag inte hittat. Bara en om en som blev gräsänkling.
Fast det var inte så synd om honom egentligen.
Inte om mig heller...

Det är ändå märkligt detta.
När min man vandrade ensam 800 km genom Spanien kände jag mig inte orolig. Nu ska han vara borta över ett förlängt veckoslut och jag känner mig lite rädd och orolig.
Kanske orsaken är den att han nu rest österut. För att besöka ett missionsprojekt vi har i detta land.
Och nej, han reste inte ensam denna gång...



Själv sitter jag här vid min dator och filosoferar över livet.
I dag går mina tankar till detta med trygghet.
Den som kan vara så olika för olika människor.
Vad bygger jag min trygghet på? Vad har jag för grund för mitt liv?




Det kan ju som skrivet är vara helt olika för olika människor.
Och så måste det också vara...


Mycket av min trygghet finns hos min familj och hos min kristna tro. Så är det bara.
Så enkelt och så invecklat.
Enkelt därför att jag har en barnslig förtröstan och tillit till dem båda.
Svårt därför att...

Kanske för att det blir så ogripbart. Så svårförståeligt.
Något jag inte kan greppa och styra. Något jag inte kan kräva utan bara kan hoppas på.
Att jag är älskad. Förlåten.
Omsluten. Innesluten...

Ja det blev till lite filosoferande det här...