måndag 29 juni 2015

livets skörhet och skönhet

har det handlat mycket om den senaste tiden...

Livet är så skört så skört.
Som den allra vackraste vallmo blomma.
Man kan se rakt genom de skira bladen. Se ljuset bakom dem.
Så ståtliga och vackra. Reser sig stolt upp över de andra blommorna. Visar verkligen att den finns.
Den pryder sin plats i trädgården. Utan den skulle något saknas. Något viktigt skulle vara borta.
Årets regn gör att den växer ännu högre och kraftigare än tidigare år.
Ändå varar blomningen bara några dagar. Sen ramlar bladen ner.
Regnet hjälper till också där.
Blomman har gjort sitt men hann glädja mig mycket...


Livet är också så skönt så skönt.
Vi har så oerhört mycket att vara tacksamma för. Så mycket som ger oss glädje.
Alla vill vi leva så länge vi bara får. Alla har vi drömmar och planer inför framtiden.
Det är bara livet som vet hur allt kommer att bli.
Jag börjar allt mera känna en slags vördnad inför själva livet.
Allt det vackra vi får ta till oss.
Det som vi ska vara tacksamma för. Som vi också ska respektera.
Livet och allt skönt som det ger oss.
Som tex en vallmo blomma...






fredag 5 juni 2015

tillbaka till hönshuset

flyttade de små i går...

Efter moget övervägande kom vi fram till att det var dags nu.
I 7 dagar har vi haft dem inomhus för att de skulle få mat, vatten, värme och omsorg på närmare håll.
Nu kändes de mogna för en återflytt eftersom de tydligen fick tråkigt i sin låda och inte ville stanna där längre.
De hoppade och flaxade och försökte själva komma ut ur lådan...

Så i går flyttades de tillbaka till de andra hönsen.
Det var spännande att se hur reaktionen skulle bli från båda hållen. Alla hönsen samlades för att beskåda de små och nästan genast tog mamma Viola över.
Det verkade som att hon kände igen dem - trots att hon är en höna!
Hon makade sig en plats i lådan bredvid de små och vaktade dem noggrant. Ändå var hon ute på sin kvällsrunda tillsammans med de andra hönsen medan de små höll sig inne i huset.
Vi förmanade Ture noggrant att vara snäll mot dem...

















Vad som händer när kycklingarna blir så stora att de börjar komma ut själva återstår att se. Vi vet att det finns en risk att de blir mobbade och utsatta för våld.
Det bästa är ju ändå om naturen får sköta sitt...



I natt har de små tydligen sovit under sin mors beskyddande vingar.
Men vem skulle inte sova gott då...

tisdag 2 juni 2015

omväxlande

väder har vi minsann...

Men jag ska inte klaga. Mera synd om bönderna är det eftersom det är så vått ute på åkrarna att det inte går att göra något.
Att det är vått i min lilla täppa är ingenting jämfört med hur det är för dem som är mera beroende av vad marken kommer att ge dem...

Hemma hos oss piper det i vardagsrummet och utanför huset gal tuppen. Det är liv överallt med andra ord. Hönsen ger oss ägg.
Ägg som är både ovanligt goda och vackra. Allt på en gång...



Kycklingarna fick komma in för att de inte ska behöva frysa och för att jag ska kunna ge dem mat. Det syns hur de växer varje dag. Snart är de inte så små längre. Då måste de flytta ut till de andra hönsen.
Hur de ska tas emot där återstår att se...

















I trädgården är det mycket som blommar nu. Det är en fröjd att åka ut på den dagliga rundan. Något som blivit ett måste för mig. Trots att jag försöker lära mig att inte leva efter så många "måsten".
I trädgården finns det också liv.
Allt talar om att livet är starkare än något annat.
Livet kommer att segra till slut...



Rosenkvitten...

Saakatoon...

Rhododendron Cunningham White....

fredag 29 maj 2015

kackel i hönsgården

har vi haft en tid...

Nu är det också pip-pip-pip!!!
Det trodde jag absolut INTE när Viola lade sig för att ruva två ägg för 22 dagar sen.
I går när mannen min tittade in i hönshuset stack det plötsligt två pyttesmå huvuden fram under hönan...

Just nu har vi dem i en låda med tidningar och små halmbitar i under varma lampor i källaren.
De små liven behöver närheten till värme för att inte börja må dåligt.
Vatten och mortlade havregryn och knäckebröd finns också hos dem.
Vi hoppas och tror att de ska klara sig.
Inte för att vi behöver mera höns utan för att det är så intressant att se vad som händer...

Fråga mig inte om vilka kön de två har för se det vet jag inte!
Så söta är de...




onsdag 20 maj 2015

mina pelargoner just nu

bilderna blev inte så fina att visa upp men jag gör det ändå...





värme och sol

har vi i dag...

Klockan är bara 8.30 och det är redan + 12° ute.
Detta gillar både jag och mina blommor...





I går kväll åkte jag iväg med mannen i mitt liv till en butik med både växter och inredningar till trädgården. Vi var ute efter flera odlingslådor och mylla i första hand.
Naturligtvis följde även lite annat med...

Några blommande sommardahlior, prästkrageliknande utfyllnads blommor, två perenna malvor, en ampel rödfärgad "Flitiga Lisa" och sånt.
Allt det där som bara följde med skulle vi absolut ha klarat oss utan men det liksom passade i vår köpvagn.
Odlingslådan ska det sättas potatis i.
En har vi redan men det blev kvar sättpotatis så vi tycker att vi kan ha en låda till...

Trädgården grönskar och allt börjar se så vackert ut nu. Det är en riktig fröjd för ögat må jag säga. Pelargonerna har jag ännu på fönsterbrädan och de fröjdas också.
Tror jag. För de blommar...

Hönsen de lever sitt liv de.
Viola ligger och ruvar på två ägg. Annars kacklar och gal de om vart annat.
Jag har talat om för Ture att en galning om dagen räcker men se på det örat vill han inte höra.
Fast när  jag ser det från en annan synvinkel så får jag tänka som så:
Var ska en tupp gala om inte här ute på prärien?
Dessutom är han ju så stilig så därför är han oftast förlåten...
















Framåt kvällen väntar jag en väninna hit på besök. Det ser jag fram emot.




Men först av allt gäller det för mig att få kläder på mig så jag kommer mig ut i det gröna...



tisdag 12 maj 2015

vårregn

Regntunga skyar...
har vi haft några dagar nu...

Men jag tror att regnet behövs också.
Annars orkar inte våren komma fram helt enkelt.
Och eftersom det regnar passar det bra att syssla med annat inomhus. Som att baka och förbereda mig för sommarens föreläsning t.ex.
Ja,  jag ska hålla en föreläsning eller ett seminarium om livets skörhet och dess skönhet likaså.
Ämnet torde passa mig...

För det är ju bara så att livet är ack så skönt men också väldigt skört. Inte minst det senaste halvåret har påmint mig om det.
Mitt i livets skönhet kan det brytas sönder. Just när vi tror att allt är som bäst kan det sluta helt abrupt. Utan förvarning. Utan att vi kunde ana oss till det.
Plötsligt är livet bara slut...

Det känns hårt och ofattbart.
Ändå vet vi att detta är livet. Detta är verkligheten. Inget att göra något åt.
Bara att acceptera som det är...

Ibland känns det som att vi lever i någon slags självförnekelse. I en drömvärld. Vi vill inte se verkligheten som den är.
Ju fortare vi lär oss att se livet som det verkligen är - desto fortare borde vi ju lära oss att leva det. Tycker jag...

Men det är inte alla gånger så enkelt.
Livet är så orättvist "men vi måste ändå leva det" lärde mig min då 5 åriga dotter en gång i tiden. Och redan i lågstadiet skrev vi minnesverser till varandra om att "livet går i kors och tvärs - så går även denna vers"...

Fast då förstod vi knappast innebörden av det.
Så medan det regnar fortsätter jag fundera på livets mångahanda...


Årets första blombukett...