tro och tvivel

Välkommen till oss...

har jag drabbats av många gånger den senaste tiden...

Jag är så dålig på att tro innan jag vet.
Det känns som att jag måste ha bevis först innan jag kan tro något. Som t.ex detta att vintern var så lång och våren så kall och envis.
Nu plötsligt händer allt på en gång och jag får än en gång bevis på min svaga tro.
Det blev till en vår i år också...

Entren pyntad och klar...

Det grönskar överallt och det är så underbart skönt.
I går planterades det tomat- och gurkplantor i växthuset och jag fick hem några kryddörter till.
I år har vi de flesta kryddor i stora terrakottakrukor. Det ser faktiskt riktigt trevligt ut.
Dottern har sått en del från frö (mest basilika och timjan och persilja) men lite citronmeliss, rosmarin och oregano ville jag ännu ha.

Jag älskar kryddörter ifall någon inte visste det.
Det jag inte kan förstå är varför de inte vill klara sig ute en hel vinter här på våra breddgrader.
Kanske de borde få finnas inne i stugvärmen de också.
Precis som jag...

Varför ska det vara så svårt att tro på något innan vi får bevis och kan se det?
Verklig tro är väl att tro utan bevis.
Som en slags förhoppning om att det kommer att ske.
Så vill jag tro...

Bra att ha olika slags trädgårdsmästare till hjälp...

Aurikeln blommar...

Liljekonvaljerna väntar på blomning...

Och i dag slår häggarna ut i blomning...

värmebölja

utlovas det i dag...

Så underbart att den äntligen kom. Våren och värmen.
Jag känner mig ödmjuk och tacksam varje år som det händer. Ett under sker i naturen och plötsligt går det att leva igen känns det som...

Jag är trots den långa vintern förunnad att bo på världens bästa plats. I ett litet blått hus mitt ute på prärien. Bättre kan man knappast ha det...

I dag ska jag till stan på gymmet. Sen får det bli utevistelse i trädgården.
Jag klarar inte av så mycket ute längre men är förunnad en familj som fortsätter där jag slutat. Det är en stor gåva att ha fått dem...





Solen skiner, fåglarna sjunger
och mycket mera finns inte att tillägga...

nu grönskar det

både ute och inne...

Just nu börjar "mössöronen" visa sig på björkarna. Det betyder att jag får åka ut med sekatören i dag och klippa lite rosor.


Tyvärr ser det ut som om en del fått ta lite stryk i vinter.
Andra igen klarar sig.
Det tycks vara så att det bästa är att hålla sig till albarosor här hos oss.
Men de är ju vackra de också...













På fönsterbrädan växer bl.a. basilika och persilja bra. Ännu är det lite för tidigt för utplantering.
Men broccolin vi försökte oss på misslyckades totalt. Finns det inga bättre små plantor att köpa så blir det ingen egen broccoli hos oss i år heller...



Solen skiner och trädgården lockar.
Mitt paradis börjar vakna.

Men faktiskt så ska jag innan jag går ut sy nya gardiner till sov- och vardagsrum.
Jag har gått med på en kompromiss!
Ovanligt för en envis sort som jag är...

En del i familjen anser att vi inte behöver gardiner alls sommartid när trädens grenar hänger så vackert ner. De lär ska vara alldeles tillräckligt bra gardiner...

Men jag vill ha gardiner!
Alltså blir kompromissen en mycket smal kappa uppe vid fönstret i ett vitt linneliknande tunt tyg. Bara så bred att gardinstången döljs + lite till.
Ibland ger jag mig faktiskt.
Dessutom är det dags att ta ner julgardinerna. Men bättre sent än aldrig.
Så tror jag också att det blir så mycket ljusare sen här inne i vårt lilla hus.

Så det blir säkert bra.




Ibland är det bra att kunna kompromissa...

regn

regnet det bara öste ner...

Hela dagen i går! Och kanske i dag också.
Men det är ett sånt regn som är nödvändigt för att tjälen ska gå ur jorden och våren ska få komma på riktigt.
Lite sol och värme på detta så fullkomligt exploderar det ute...

I dag känner jag mig bara så glad. Inget speciellt har hänt. Jag råkar bara vara på gott humör i dag.
Jo förresten.
Det hände visst något här om dagen!
Jag fick ett oväntat besök av en nyfunnen vän. En sån som det visar sig att jag plötsligt kan samtala med och känna att vi får dela varandras tankar och funderingar och bördor med.
Det kändes som änglabesök...

















Dessutom är jag så glad för att jag har en dotter som tycks vilja ta över och göra det som jag inte längre klarar av i trädgården. Som t.ex. att sköta växthuset. Där tycks hon trivas och må bra. En blomma bland andra blommor...

Livet tycks ordna sig trots att jag många gånger tror att det inte gör det.
Jag har visserligen en svår sjukdom som ingen tycks få bukt med. Så vitt jag vet finns inget botemedel för MS ännu. Men min bön och förhoppning är att forskarna ska hitta något snart. Det kommer inte att hjälpa mig eftersom sjukdomen gått så hårt åt min kropp. Men jag tänker på alla andra som drabbas. Kanske de skulle kunna få hjälp i tid?
Det hoppas jag åtminstone...

Hur som helst vill jag leva och glädja mig åt livet!
Det liv som blev mitt...

äntligen lite värme

Gammal och rostig, ändå vacker...

åtminstone mig ger det hopp om livet...





Jag känner det ibland som att livet är på väg att ta slut.
Som en gammal rostig oljekanna kan jag känna mig.
En sådan som rostar vackert med åren men som inte duger alls till användning längre.

Fast den är vacker trots allt där den står...

Några såna dagar har jag haft nu men i dag när jag väntade på taxin som skulle föra mig till massören insåg jag att livet återvänder. Långsamt och säkert gör det så...

Antagligen beror det på värmen som börjar komma och som gör att det börjar grönska lite här och var. Ännu är gräsmattan brun och ful men lite, lite grönt skymtar i den...

Jag börjar snart tro att gräset börjar växa, att löven slår ut på träden och att livet återvänder än en gång.
Livet är omväxlande...

Inte ännu men snart...

ont, det gör ont...

så sjunger visst någon i en sång...

Ibland gör det så ont att vi bara vill gråta...

Ibland är det bara så. Det gör så ont inuti oss att det känns som att nu går vi sönder!
Jag har en sån period just nu.
Jag känner att krafterna är slut och jag orkar inte mera. Jag vill ju. Men jag orkar inte...

Det känns som att hjärtat håller på att brista sönder. Och det beror inte bara på det som händer i min egen kropp.
Jag menar där jag ser hur krafterna slocknar mer och mer och jag klarar snart av ingenting längre. Min kropp känns som en gammal gummas. Den lyder mig inte längre.
I huvudet borde jag vara som en ung människa ännu. Bara lite över 50 vårar. Men jag känner mig som en fånge i min egen kropp...

Alla har vi vår egen väg att gå...

Så träffar jag olika människor.
De berättar om sina livsöden. Jag har den senaste tiden fått lyssna till flera såna.
Tragiska öden. Fruktansvärda öden. Såna som påverkar en människa och hela hennes familj för resten av deras liv...

Vad kan jag göra?

Känner mig liten och hjälplös...

Inget annat än lyssna.
Gråta tillsammans med berättaren och lyssna.


Men det gör ont än en gång. Så ont att inte kunna hjälpa. Inte kunna lindra den andres smärta.
Förtvivlan skriker ut från både berättaren och mig som lyssnar. Ett tyst skrik inom oss.
Det känns så fel. Så orättvist. Så onödigt.

Men båda vet vi.
Detta är livet...

1 maj

står det i almanackan...

Fast så kändes det inte när jag åkte en sväng med moppen i trädgården just. Jag trodde jag skulle förfrysa mig. Otroligt vilken envis köld vi har. Men det har utlovats bättre och varmare väder till nästa vecka. Det tror vi på nu...

I varje fall så hittade jag ännu flera scilla början. De kommer bara marken tinar upp lite...



Och blåsipporna blommar...

Några pyttesmå krokusar visar sig också men de fick varken nya lökar eller omvårdnad i höstas så om de inte vill visa sig har jag full förståelse för dem...







Men det bästa av allt är att jag fått en dotter som ärvt mitt intresse för trädgårdsarbetet! i
Idag har hon inlett växthussäsongen.
Inne i växthuset visade termometern
på + 20 ° trots att vinden pinar utanför.
Sen vi tog bort den gamla häggen får växthuset nu mera sol och det tror vi ska ge ännu bättre resultat...