måndag 21 juli 2014

det finns en väg

Det finns en väg att vandra...
som vi alla måste vandra...

Vägen innebär olika saker för oss. Olika upplevelser under färden.
Men för att kunna se vart den vägen bär måste vi hela tiden vandra vidare...

Vidare. Hela tiden.
Inte stanna. Inte försmäkta. Inte ge upp utan envist vandra vidare.
Vart vägen sen för oss får framtiden utvisa...

Egentligen är det ganska spännande att leva.
Vi vet aldrig vad vi kommer att få se...



En glad överraskning kanske...





Vi träffar på överraskningar under vägens lopp.
Både sånt vi vill se och sånt vi inte alls vill se.
Ibland är det trevliga upptäckter. Ibland mindre trevliga...

Ibland måste vi stanna upp och vila oss lite.
Dagar när vi inte orkar. Dagar när vi behöver vilan.
Då kan kanske en mjuk timjan kudde vara det bästa att vila sitt huvud på. Att bara få lägga sig ner i gräset, vila huvudet mot kudden, titta på molnen och dra in dofterna...




En timjan kudde att vila huvudet på...

Efter vilan
är vi igen beredda att vandra vidare...

Kanske för vägen oss ut genom okända öppningar.
Genom portar vi inte förstått att fanns där. Kanske vilan gjorde att vi nu kan upptäcka nya saker.
Se nya vägar i livet. Nya möjligheter...



Gå in genom porten till livet...
Öppna landskap = möjligheter?



På andra sidan porten kanske det öppna landskapet visar sig. De nya vägarna och möjligheterna.
Vem vet vad livet ännu har i beredskap åt oss...

fredag 18 juli 2014

dagen i går

förlöpte i vanlig ordning...

En cykeltur med maken, en liten stadsresa för att bl a hämta hem lite meduciner åt mig, och sen flyttade vi våra rabarber till en bättre plats.
Innan dess grillades det kycklingben på vår eminta grill.
Maten inmundigades utomhus som vi brukar göra när det är så varmt att det går.
I går gick det...

Vår utomhus matsal...










Ett bad hanns också med efter dagens möda...


Mina fina riddarsporrar är som vackrast nu...



Någon form av lilja...

Och i dag ska vi börja med en skogspromenad eller vart fötterna nu bär oss...

måndag 14 juli 2014

nu först

börjar fåglarna sjunga...

Klockan har för länge sen passerat 08.00 och det har varit så tyst utanför fönstret.
Oroväckande tyst.
Jag undrar om det var gårkvällens åska och dunder som skrämde bort dem. Något måste det ju ha varit för så här tyst brukar det inte vara här utanför.
Men nu börjar fåglarna sjunga igen...

Med åskan kom också ett förlösande regn. Innan var det tryckande varmt. Nästan svårt att andas.
Efter regnet gick allt mycket lättare. Trädgården lyste upp precis som om den tackade för svalkan och vätan den fick. Det var torrt och tungt innan åskvädret. Allt blev så mycket lättare igen.
Även detta att andas...

På dagen var mannen min och jag till staden norröver och inhandlade ett par nya sandaler åt mig. Ett par allt för dyra enligt mitt tycke men absolut nödvändiga. Mina gamla kändes för smala och var därför obekväma.
Jag har korta och tjocka fötter och har därför svårt att hitta lämpliga skor.
För även om jag sitter hela tiden så behöver även jag bekväma skor.  Nu hittade jag dem.
Sitter perfekt på fötterna...

När problemet med vatten och skor är över kan vi nu fortsätta igen.
Fast lite dåligt samvete har jag allt...

Livet är så orättvist fördelat.
En stor del av jordens befolkning har inget vatten. Ännu mindre sandaler att sätta på fötterna.
Vi har allt i överflöd.
Och kommer inget vatten uppifrån så vrider vi på kranarna och får fram det ändå.
Många människor får traska många och långa kilometrar för att få sig några droppar oftast smutsigt vatten.
De skulle vara tacksamma om de ens fick några droppar av det vår brunn ger.
Det som inte duger åt oss att dricka. Vi skulle bara bli sjuka av att dricka det...

Ibland undrar jag om det inte är så att vi själva gör oss sjuka.
Vi är så renliga och noggranna med vad vi äter eller dricker så om vi får i oss något annat blir vi genast sjuka.
När vi åker på våra välfärdsresor till sydligare solstränder drabbas vi ofta av magsjuka därför att våra magar inte tål den bakterieflora som finns där. Skulle vi inte vara så noga med vår renlighet kanske vi skulle klara oss bättre...


I lördags var jag på en mycket trevlig 50 års fest. Det har jag förresten varit två lördagar i rad nu.
Jag har kommit upp i de åren att även yngre människor fyller 50 år.
Nåja, det var inte det jag skulle skriva om.
Det var samtalsämnet vid ett av borden där jag satt.
Allt handlade om träning, dieter, resor och upplevelser...

När blir människan nöjd?
Kommer vi i vår del av världen aldrig att inse att vi ska vara nöjda med livet som det är?
Jag förstod av samtalet att livet är så kort och somrarna är så korta så vi måste ju passa på och unna oss något. Vi skall inte slå oss till ro och bara vara nöjda.
Lite södernresor ska vi absolut unna oss under den kalla och mörka vintern. Dessutom gör en skidresa till fjällvärlden oss gott ibland. Och när sommaren kommer behöver vi både båt och villa förutom den ordinarie bostad vi har.
Dessutom ska vi äta sunt och träna mycket så att vi får leva länge...

Jag bara suckar inombords...

fredag 11 juli 2014

mitt hem



är min borg...

Så brukar det visst sägas.
Och i mitt fall är det verkligen så. Jag älskar mitt hem. Trivs här och känner mig trygg här.
Det är min fasta borg i livet.
Fast så skulle jag väl inte få skriva...

Har man en kristen tro som jag har så skall ju Gud vara den fasta borgen.
Det är Han också. Men jag måste vara ärlig och säga att mitt hem också är det. Fast jag tror inte det gör så mycket. Båda ryms in i mitt liv.
Både hemmet, Gud och familjen.
De är mitt allt...

Och så min trädgård förstås. Den kan jag inte heller leva utan.
Närheten till naturen vill jag också ha.
Det har jag också.
Speciellt sommartid när jag som nu får lyssna på levande fågelmusik genom det öppna fönstret...


Jag vill också ha möjligheten att få sätt mig på el-mopeden och köra rakt ut i skogen.
Det kan jag också...



Sen vill jag ju även kunna göra någon nytta. Det tror jag ligger inbyggt i oss människor.
Så jag gör nytta på mitt sätt...

Jag bakar vårt dagliga bröd. Ibland blir det också lite bullar eller småkakor.
Det kan jag göra medan jag sitter och det är ack så viktigt för mig. Och så brukar jag diska.
Varför?

För att jag ska få känna att jag kan nånting och är betydelsefull förstås.
Det är också mycket viktigt för mig...

Tänk vad viktigt det är att i livet få känna att vi har en fast punkt, en plats där vi får må bra på.
Att vi känner oss betydelsefulla och älskade. Att vi vet att vi kan något och att det är viktigt för någon annan det vi gör...



I dag blev det visst en lång rad med bekännelser om hur jag fungerar i livet...







onsdag 9 juli 2014

lyckades eller misslyckades igen

jag lyckades med det igen...

Alltså radera bort alla mina länkar.
Det är så fruktansvärt irriterande när det händer. Samtidigt så oerhört nyttigt...

När man raderar något så tas det liksom bort från ens liv.
Det finns inte mera. Det gick snabbt att göra det.
Ett tryck på en tangent framför mig och så var allt borta! Bara så där i ett huj.
Samtidigt är det ett bra sätt att börja på nytt.
Allt det gamla är borta och jag får börja om från början. Kanske det inte var så dumt trots allt fast jag blev arg på mig själv...

Nu fick jag då sätta mig ner och börja leta efter intressanta blogadresser. För det vill jag ha. Som väl är mindes jag en del. Andra byttes ut. Och nya kommer efter hand.
Det är ju precis som med livet det här...

Vissa saker försvinner ur våra liv pga rena olyckor. Andra försöker vi medvetet få bort. Men så får vi börja om igen. Ta nya tag och hitta nya vägar att gå på.
Ibland blir det bättre för oss. Ibland går det bra. Andra gånger sämre.
Men alltid går det på nåt vis...


tisdag 8 juli 2014

sommar

har vi nu...

Jag hoppas verkligen att folk förstår att njuta nu.
Nu är det som allra vackrast.
Och det blommar i min trädgård...

Rosa alba ros...

Valamo ros...

Vit alba ros...


Fjällbrud och näva...

Teresaros...

Norrlands jersmin...



torsdag 3 juli 2014

häpen och glad

blev jag i dag....

Då jag hittade en blogg som slår det mesta!
En tant som bloggar trots sina 102 år.
Hon beskriver sig själv som en tuff och pigg tant som är nyfiken på livet.
Jag håller helt med henne...

Jag vill också bli en tant som lever livet tills jag dör.
Så har jag tänkt åtminstone. Och så hoppas jag att det blir. Om jag sen lever i 102 år återstår ju att se. Då får väl mina eventuella barnbarnsbarn ta hand om mig...

Annars så regnar det nu andra dagen i följd. Ett välkommet regn må jag säga. Det har varit risk för skogsbrand allt för länge nu. Och allt för torrt i min trädgård.
När det är så har mannen i mitt liv så mycket att göra. Han måste då vattna varje kväll för att inget ska torka bort...

Men visst är det bra märkligt att vi här i vår del av världen håller på att vattna våra trädgårdar för att få ha det vackert medan andra...
... andra har det så fattigt och torrt och krig och elände på  samma gång.
Det känns så orättvist tycker jag.
Men ingenting här i livet är rättvist. Det lärde mig min då 5 åriga dotter en gång för länge sen. Att livet är orättvist...












Vi var ute och cyklade. Satt i skogen och funderade. Hon frågade varför jag alltid är sjuk. Jag försökte förklara så som vuxna alltid försöker förklara. Då sa flickan:

"Ja mamma, livet ÄR orättvist! Men vet du, man måste leva det!!!"
Klokt sagt av en 5 åring...