måndag 19 september 2016

hösten är här


märkte jag alldeles nyss när jag var ute i trädgården...


Rönnarna töms snabbt på sina bär av tjattrande trastar och sparvar. Löven ligger nerblåsta på marken och det mesta börjar se förfallet ut.
Hösten är verkligen här...




















Löken hänger på tork på ladans vägg.
Dillen och andra kryddor är torkade.
Potatisen är uppäten.
Det är bara morotsblasten som sticker rak och fin upp ur jorden ännu...

Äpplen har blivit till mos som nu finns i frysen.
Där finns även jordgubbar, hallon och lingon. Likaså  både röda och svarta vinbär.
Blåbär blev det sämre med i år.
Alltså det lär ska ha funnits hur mycket blåbär som helst i skogen men inte när vi skulle plocka...


I dag ansades äppelträden av husets trädgårdsmästare och dessutom slaktades två ungtuppar och hamnade i frysen.
Kanske låter det grymt i någons öron men för oss något som skulle göras.
Kött äter vi...


Vi önskar att vi kunde vara så självförsörjande som möjligt. Det är drömmen för oss. Men då gäller det att tycka om att odla, plocka bär, baka sitt dagliga bröd och allt möjligt. Framför allt att odla grönsaker. Och det tycker vi om...

Min odlingsbädd...
Därför har det förberetts redan för nästa år. Jag ville ha en egen plats där även jag kan odla lite grönsaker och har nu fått två fina upphöjda pallkragar.
I samma fart byggdes även en drivbänk...

Drivbänken...














Så går livet vidare här hos oss.
Däremellan möts vi av det verkliga livet med människor som söker sig en fristad men inte hittar någon plats att få vila på.
Människor som tvingats lämna hus och hem och allt för att få ett bättre liv. Så kommer de till vårt trygga land där vi har allt men de får ofta höra att de inte får stanna här.
Vi kan inte ta emot dem.
För vårt land anser att vi inte har råd med det...


onsdag 31 augusti 2016

orättvist och skrämmande

tycker jag vårt samhälle har blivit...

Hit ska inte vem som helst få komma!
Speciellt inte människor som lider nöd och som söker sig en fristad på andra sidan jordklotet.
De kan ju skada oss eller ta våra arbeten och våra söner och döttrar...

Här hos oss ska det bara finnas äkta infödda finländare. Såna som passar in och som inte kostar samhället något extra.
Allra helst finska talande förstås...

I dag känner jag mig fortfarande så upprörd.
Jag fick i går veta att mina små "barnbarn" inte är önskvärda längre i vårt land.
Familjen kostar för mycket och måste nu själva se till att få ihop minst 3700€/månad för att kunna garantera sitt uppehälle.
Och hur många av oss i vår nejd har så stor inkomst då?
Jag tror de är ganska så lätträknade...


Vart håller vårt samhälle på att ta vägen kan man ju fråga sig?
Det enda dessa människor vill är att få nånstans att bo, kunna få arbeta och klara sig själva ekonomiskt och kunna låta sina barn få växa upp i trygghet.
Är det för mycket begärt?
Så vill ju vi alla leva eller hur..

Jag tycker det känns skrämmande att se hur samhället utvecklas.
Som om vi glömt bort hur Finland fick hjälp av andra för bara några årtionden sen.
Om vi vill tror jag att flera människor ryms in i vårt land.
Men det verkar som att vi inte vill hjälpa andra...



måndag 8 augusti 2016

tillbaka igen

till vardagen alltså...

Och det innebär alltid nya intressanta saker.
Som tex att sonen också flyttat hemifrån. Nu är alltså mannen i mitt liv och jag alldeles på tumanhand i stugan igen.
Föresten, det har vi aldrig varit förr.
På tumanhand i denna stuga...

Men det är ju så här livet ska vara.
Från början var vi två och nu fortsätter vi två igen. Barnen kommer alltid att ha en stor plats i våra liv. Säkert den största.
Samtidigt vet vi att vi måste låta dem gå för att få leva sina egna liv.
Så är livets gång...


Fast just nu påminns jag om att helt ensamma är vi dock icke.
Tuppen påminner mig med sitt ständiga galande om sin närvaro! Han vill minsann bli ihågkommen även i detta blogginlägg.
Därför gör jag en paus och plockar gräs, ger fjäderfäna lite korn- och havre blandning och resterna av min havregrynsgröt.
Och till min förvåning försvann den gröten innan jag ens hann plocka gräset klart...

Så börjar en ny dag och en ny tid i vårt liv.
Ibland känns det som att livet stannar upp och vi kommer oss inte vidare. Så var det för mig här i början på sommaren.
Allt kändes på nåt sätt så svårt. Jag orkade inte riktigt med längre. Tappade lusten.
Inte ens trädgården gav mig den glädje den brukar göra. Det är först nu i slutet på sommaren som glädjen kommit tillbaka.
Det kommenterade min käre make när jag först i månadsskiftet juli/augusti tog in min första blombukett från trädgården...



Nu känns det som att livet ska fortsätta igen.
Jag har en ständig bön inom mig att ljuset ska få ta den största platsen i mitt inre.
Mörkret ska inte få segra.
Det ska aldrig få bli så mörkt att inte ljuset får bryta igenom till slut...








De flesta jag känner tycker man ska passa på att resa nånstans under semestern.
Det tycker inte jag.
Under den tiden ska man vila!
Vi har inte gjort någon längre resa under semestern. Vi trivs allra bäst hemma i vår egen trädgård på sommaren. Men flera små dagsutfärder har vi gjort.



Den bästa av dem var när vi kunde göra en nostalgitripp tillsammans.
Vi packade matsäcken, placerade barnen i baksätet och åkte på utfärd en hel dag.
Den resan bevarar jag i mitt inre...




tillbaka igen

till vardagen alltså...

Och det innebär alltid nya intressanta saker.
Som tex att sonen också flyttat hemifrån. Nu är alltså mannen i mitt liv och jag alldeles på tumanhand i stugan igen.
Föresten, det har vi aldrig varit förr.
På tumanhand i denna stuga...

Men det är ju så här livet ska vara.
Från början var vi två och nu fortsätter vi två igen. Barnen kommer alltid att ha en stor plats i våra liv. Säkert den största.
Samtidigt vet vi att vi måste låta dem gå för att få leva sina egna liv.
Så är livets gång...


Fast just nu påminns jag om att helt ensamma är vi dock icke.
Tuppen påminner mig med sitt ständiga galande om sin närvaro! Han vill minsann bli ihågkommen även i detta blogginlägg.
Därför gör jag en paus och plockar gräs, ger fjäderfäna lite korn- och havre blandning och resterna av min havregrynsgröt.
Och till min förvåning försvann den gröten innan jag ens hann plocka gräset klart...



Så börjar en ny dag och en ny tid i vårt liv.
Ibland känns det som att livet stannar upp och vi kommer oss inte vidare. Så var det för mig här i början på sommaren.
Allt kändes på nåt sätt så svårt. Jag orkade inte riktigt med längre. Tappade lusten.
Inte ens trädgården gav mig den glädje den brukar göra. Det är först nu i slutet på sommaren som glädjen kommit tillbaka.
Det kommenterade min käre make när jag först i månadsskiftet juli/augusti tog in min första blombukett från trädgården...




Nu känns det som att livet ska fortsätta igen.
Jag har en ständig bön inom mig att ljuset ska få ta den största platsen i mitt inre.
Mörkret ska inte få segra.
Det ska aldrig få bli så mörkt att inte ljuset får bryta igenom till slut...








De flesta jag känner tycker man ska passa på att resa nånstans under semestern.
Det tycker inte jag.
Under den tiden ska man vila!
Vi har inte gjort någon längre resa under semestern. Vi trivs allra bäst hemma i vår egen trädgård på sommaren. Men flera små dagsutfärder har vi gjort.
Den bästa av dem var när vi kunde göra en nostalgitripp tillsammans.
Vi packade matsäcken, placerade barnen i baksätet och åkte på utfärd en hel dag.
Den resan bevarar jag i mitt inre...




söndag 3 juli 2016

om tacksamhet

Aklejan gör mig glad och tacksam...
kunde jag kalla detta inlägg...

Men om jag är så bra på detta med tacksamhet vet jag inte.
Jag pratar gärna om det. Skriver gärna om det.
Men när det kommer till själva kärnans egentliga innehåll tycker jag inte att jag fyller den med allt för mycket tacksamhet...



Ändå har jag så oerhört mycket att vara tacksam för.
Min familj, mitt hem, hela min nära omgivning. Allt runtomkring min lilla värld är stor orsak till tacksamhet.
Även när jag möter mina vänner från andra länder ser jag vilken orsak till tacksamhet jag har.
Jag har fått födas och växa upp i ett land av trygghet. Här finns allt jag behöver.
Det har inte de...

Jag tror att det blir så lätt att vi som fått ha det så bra ända sen vi var små blir blinda för allt.
Vi ser inte vad vi har.
Är missnöjda och vill ha annat hela tiden. Andra upplevelser. Andra intryck.
Vi vill hela tiden se nya platser. Resa. Uppleva.
Och en semester utan en resa är ju ingen semester.
Eller hur?
En tur i skogen räcker ibland...





Vi är inte nöjda med hur vi har det för vi har det för bra...













Just nu känner jag mig tacksam över att jag får finnas här i mitt lilla hus.
Semestern har börjat för mannen i mitt liv och vi tänker ta dagen precis som den kommer till oss.
Inga större planer har vi än att få pyssla om den plats på jorden som vi upplever som en gåva från Gud själv.
Kanske packar vi picknick korgen och sätter oss i bilen nån dag för en liten dagsutfärd. Eller också nöjer vi oss med att sitta ute och dricka kaffe tillsammans med hönorna...

Detta är livet här och nu...








torsdag 9 juni 2016

Salomo

var en vis man...

En kung som levde och dog redan ca 930 år f. Kr.  Han var så klok och förståndig att folk reste långa vägar för att rådfråga honom om olika saker de funderade på.
Vi kan läsa om honom i Bibeln om vi vill...

Nu har vi också haft besök av en Salomo. Men vi behövde inte åka nånstans för att träffa honom.
Nej, han kom till oss.
Eller hen eller vad det nu ska kallas när det gäller en stormvind...






Den härjar fortfarande.
Sällan har vi väl sett en sådan storm i början på sommaren.
Men nån gång ska väl det ske.
Nästan så jag känner mig lite liten inför dess krafter...


Men detta är ju ingenting jämfört med  hur det kan vara när det stormar på riktigt.
Som på Haiti eller Filippinerna eller var det sen sker på olika håll runt om i vår värld.
Jag tänker då på alla dessa som mister sina hus och hem.
Allt översvämmat av vatten och skräp...

De som inte har nånstans att ta vägen efteråt. Som varken får mat eller vatten för allting blir förorenat och farligt att få i sig.
Alla de som mister sina hem eller sina närmaste i stormar och regn...

Att jag insåg att elströmmen var borta några timmar i natt är ingenting jämfört med hur det kunde vara. Eller att jag bekymrar mig över hur min fina trädgård ser ut efter detta.
Den lär ska komma igen.
Jag sitter här i mitt snart 100 år gamla stabila, trygga hus och känner mig ganska säker på att ingen större olycka kommer att hända mig här.
Trots allt har jag det så otroligt bra...

Än en gång påminns jag om hur mycket jag har att vara tacksam för.
Hur bra jag har det.
Salomo borde hälsa på oftare för att jag ska påminnas om det...

onsdag 1 juni 2016

sommar och sol

har vi nu...

.Det är så vackert ute att det tar nästan andan ur mig.
Trädgården visar sig från sin allra vackraste sida.
Äppelträden, syrenbuskar och rönnbärsträd står i full blomning just nu.

Jordgubbslandet likaså...




Varmt och vindstilla dessutom så allting tyder på att vi där kan se fram emot en rik bärskörd
om det fortsätter som det gör nu.
Och det hoppas vi att det gör.
Fast lite svalare får det gärna vara för min del.
18 -20 grader räcker bra...




Just nu kan vi inte annat än njuta av livet.
Vi måste ta vara på varandra så länge vi har varandra. Det är inte alls någon självklarhet att vi får ha det så.

Allt för lätt kan ett liv brytas av och alla drömmar och förhoppningar slås sönder.
Livet blev inte alls så som vi trodde att det skulle bli...


Så länge vi lever och finns här ska vi fortsätta "måra på".
Det försöker jag göra.
Ibland går det riktigt bra.
Ibland inte alls.
Den här tiden på året syns jag oftast när jag böjer mig ödmjukt ner mot jorden för att dra upp sånt som jag tycker växer på fel ställe...