tisdag 6 december 2016

självständighetsdag

firar vi i dag...
Bild från internet...

Vårt land fyller 99 år.
Det är en lång tid Finland fått vara självständigt.
Inte vet vi om vi får vara fria lika många år till. Det vet vi aldrig när det ser ut som det gör i vår värld i dag.
Men vi får ta dagen och åren som de kommer till oss...

Dagen firas i hemmets lugna vrå med familjen samlad. Det är en nåd och förmån att få bo som vi gör.
Traditionsenligt ska vi se på handskakningarna vid slottsbalen i TV i kväll.
Jag blev inte inbjuden dit i år heller.
Undrar när det kommer att ske?
Troligen aldrig...

Ute är det kallt.
- 16° som kallast har vi haft i dag men i morgon utlovas varmare väder igen. Vädret har börjat spela oss spratt. Vi kan inte lita på de olika årstiderna längre.
En sak vet vi i alla fall och det är att vädret växlar...

Inte vet jag heller om vi kan lita på vårt lands regering längre. De tycks också göra som de vill och vi får bara hänga med.
Och hänger med gör vi ju för vad finns det för alternativ för oss. Inte skulle något bli bättre av att vi flyttade härifrån.
Och vart skulle vi flytta förresten...




Lika vackert har vi haft i dag men mindre snö. Bilden från förra vintern...


tisdag 29 november 2016

den närmar sig

framtiden...

Allt går så fort nu för tiden.
"Det känns som att det bara är måndagar och fredagar hela tiden" så sa ett till mig närstående barn en gång...

Och visst känns det ofta så.
Nu är vi inne i advent.
Det första ljuset har tänts och om knappa tre veckor har vi julen här.
Jag tror att jag tycker om den här väntetiden.
Att vänta.
Jag mår bäst när jag inget vet om vad som ska komma. Jag får ta dagen som den kommer till mig.
Att leva i hoppet...

Snart tänder vi julens ljuskrans...


För det är så jag lever.
En dag i taget och oftast med en förhoppning om att det blir bättre sen. Men så fel det är!
Det är ju i dag jag ska leva och inte i framtiden...




Min uppgift är att anpassa mig till den verklighet som är min. Inte bara vänta på det som ska komma utan leva här och nu.
Min uppgift är att sluta tänka på alla "om inte" eller "om det bara". Allt det där som jag tror att jag skulle må bättre av att få uppleva.
Alla dessa om...

Jag tror att min uppgift är att leva här och nu med de gåvor och förutsättningar jag har. Att just i dag se att det jag gör och den jag är betyder något.
Då tänker jag inte på prestationer och vad jag klarat av att utföra denna dag utan vem och vad jag är just i dag...
Bild från internet...

Jag tror att vi alla har en betydelse på ett eller annat sätt.
Då ska det inte spela nån roll hur vi ser ut eller varifrån vi kommer. Om vi är rika eller fattiga. Smala eller tjocka. Finländare eller från fjärran länder.
Vi är alla viktiga för den vi är.
För den jag är...


Bild från Tyskland (tror jag)...


torsdag 27 oktober 2016

grått och mulet

har vi i dag...

Ibland inser jag hur påverkad jag är av vädret.
Mitt humör växlar precis som det. Nu har vi haft en lång och varm torrperiod. Till min förvåning har humöret varit ungefär likadant...

Det är med vädret som med det mesta i livet att vi inte kan göra något åt det.
Det är som det är helt enkelt.
Därför är det lika bra att vi försöker anpassa oss till det som det är...

I dag har vi sotaren på besök. Mannen i mitt liv är hemma och tar hand om honom.
Om en timme ska jag åka till gymmet.
Barnen är inte hemma. De har flyttat ur boet och det är som det ska också med den saken.
Men visst känns det ibland.
Ändå känner jag mig så tacksam att vi lyckats fostra två små barn till vuxna självständiga människor.
Det är en nåd att det gått så...

När jag ser bakåt på mitt liv inser jag hur mycket jag har att vara tacksam för. Hur bra mitt liv blev trots allt.
Mycket blev inte alls som jag hade hoppats. Mycket blev så annorlunda.
Så mycket smärta och sorg kom in i livet. Så mycket av det jag inte ens hade kunnat ana mig till.
Ändå blev det mesta så vackert och så bra...














Nu när jag fått förmånen att lära känna människor från andra delar av vår jord inser jag hur bra jag har det.
Jag känner mig tacksam för att jag får leva i ett land där ett funktionshinder inte hindrar mig från att leva.
Här får jag stöd av samhället men allra mest från honom som betyder så mycket för mig i livet.
Jag har fått lära mig att det mesta går att övervinna om det finns lite envishet och vilja.
Och den varan har jag mycket av.
Åtminstone av envisheten...







lördag 8 oktober 2016

vart är världen på väg

har jag och många andra frågat den senaste tiden...

När vi ser ut över världen ser vi mest krig, våld, naturkatastrofer och bedrövligheter. Det är så oroligt överallt och ingen ände tycks det var på eländet.
Ofta undrar jag var människan ska finna ro...
Bild från internet...

Jag tänker på kriget i Syrien som aldrig tycks ta slut.
Fruktansvärda bilder därifrån ser vi i TV varje dag. En kväll sa en gråtande man i nyheterna från Aleppo:
"Människorna är rädda.
De stannar i sina hem och väntar på att bli dödade..."

Och som om det inte var nog med jordbävningen på Haiti så kom nu också stormen Matthew. Det kunde ha räckt med svårigheter åt människorna där tycker jag.
Båtflyktingarna på Medelhavet orkar jag inte längre ta till mig. Allt börjar kännas för mycket av nöd och elände. Jag orkar inte längre se allt detta.
Ändå gör jag det.
Här sitter jag tryggt i mitt hem och ser på allt detta i TVn...

Jag har fått nåden att få lära känna några av dessa människor som farit så illa att de tvingats fly hit till vårt land.
Jag önskar att alla vi som har det så bra kunde få göra det.
Men tyvärr får inte alla av dem stanna här. En del får negativa papper efter år av väntan på sin asylansökan. Vi har inte plats för dem...

En dag fick jag sitta med en sån liten människa.

Bild från internet...
En människa som för andra gången fått avslag på sin ansökan. Hon tillsammans med hennes familj på fyra personer. De skulle ut ur vårt land förra fredagen.
Men i allra sista stund fick de veta att de får göra en ny ansökan. En ansökan som antagligen tar ännu ett år av spänd väntan...



Känslan av att få blicka in i en liten 5 månader flickas mörkbruna ögon när hon gurglande ligger i min famn och biter på sina tår gör att mitt hjärta nästan brister.
"Älskade lilla unge vad har du råkat ut för? Vad har vår värld gjort med dig?" viskar jag i hennes öra.
Hon griper tag i min näsa och skrattar...



måndag 19 september 2016

hösten är här


märkte jag alldeles nyss när jag var ute i trädgården...


Rönnarna töms snabbt på sina bär av tjattrande trastar och sparvar. Löven ligger nerblåsta på marken och det mesta börjar se förfallet ut.
Hösten är verkligen här...




















Löken hänger på tork på ladans vägg.
Dillen och andra kryddor är torkade.
Potatisen är uppäten.
Det är bara morotsblasten som sticker rak och fin upp ur jorden ännu...

Äpplen har blivit till mos som nu finns i frysen.
Där finns även jordgubbar, hallon och lingon. Likaså  både röda och svarta vinbär.
Blåbär blev det sämre med i år.
Alltså det lär ska ha funnits hur mycket blåbär som helst i skogen men inte när vi skulle plocka...


I dag ansades äppelträden av husets trädgårdsmästare och dessutom slaktades två ungtuppar och hamnade i frysen.
Kanske låter det grymt i någons öron men för oss något som skulle göras.
Kött äter vi...


Vi önskar att vi kunde vara så självförsörjande som möjligt. Det är drömmen för oss. Men då gäller det att tycka om att odla, plocka bär, baka sitt dagliga bröd och allt möjligt. Framför allt att odla grönsaker. Och det tycker vi om...

Min odlingsbädd...
Därför har det förberetts redan för nästa år. Jag ville ha en egen plats där även jag kan odla lite grönsaker och har nu fått två fina upphöjda pallkragar.
I samma fart byggdes även en drivbänk...

Drivbänken...














Så går livet vidare här hos oss.
Däremellan möts vi av det verkliga livet med människor som söker sig en fristad men inte hittar någon plats att få vila på.
Människor som tvingats lämna hus och hem och allt för att få ett bättre liv. Så kommer de till vårt trygga land där vi har allt men de får ofta höra att de inte får stanna här.
Vi kan inte ta emot dem.
För vårt land anser att vi inte har råd med det...


onsdag 31 augusti 2016

orättvist och skrämmande

tycker jag vårt samhälle har blivit...

Hit ska inte vem som helst få komma!
Speciellt inte människor som lider nöd och som söker sig en fristad på andra sidan jordklotet.
De kan ju skada oss eller ta våra arbeten och våra söner och döttrar...

Här hos oss ska det bara finnas äkta infödda finländare. Såna som passar in och som inte kostar samhället något extra.
Allra helst finska talande förstås...

I dag känner jag mig fortfarande så upprörd.
Jag fick i går veta att mina små "barnbarn" inte är önskvärda längre i vårt land.
Familjen kostar för mycket och måste nu själva se till att få ihop minst 3700€/månad för att kunna garantera sitt uppehälle.
Och hur många av oss i vår nejd har så stor inkomst då?
Jag tror de är ganska så lätträknade...


Vart håller vårt samhälle på att ta vägen kan man ju fråga sig?
Det enda dessa människor vill är att få nånstans att bo, kunna få arbeta och klara sig själva ekonomiskt och kunna låta sina barn få växa upp i trygghet.
Är det för mycket begärt?
Så vill ju vi alla leva eller hur..

Jag tycker det känns skrämmande att se hur samhället utvecklas.
Som om vi glömt bort hur Finland fick hjälp av andra för bara några årtionden sen.
Om vi vill tror jag att flera människor ryms in i vårt land.
Men det verkar som att vi inte vill hjälpa andra...



måndag 8 augusti 2016

tillbaka igen

till vardagen alltså...

Och det innebär alltid nya intressanta saker.
Som tex att sonen också flyttat hemifrån. Nu är alltså mannen i mitt liv och jag alldeles på tumanhand i stugan igen.
Föresten, det har vi aldrig varit förr.
På tumanhand i denna stuga...

Men det är ju så här livet ska vara.
Från början var vi två och nu fortsätter vi två igen. Barnen kommer alltid att ha en stor plats i våra liv. Säkert den största.
Samtidigt vet vi att vi måste låta dem gå för att få leva sina egna liv.
Så är livets gång...


Fast just nu påminns jag om att helt ensamma är vi dock icke.
Tuppen påminner mig med sitt ständiga galande om sin närvaro! Han vill minsann bli ihågkommen även i detta blogginlägg.
Därför gör jag en paus och plockar gräs, ger fjäderfäna lite korn- och havre blandning och resterna av min havregrynsgröt.
Och till min förvåning försvann den gröten innan jag ens hann plocka gräset klart...

Så börjar en ny dag och en ny tid i vårt liv.
Ibland känns det som att livet stannar upp och vi kommer oss inte vidare. Så var det för mig här i början på sommaren.
Allt kändes på nåt sätt så svårt. Jag orkade inte riktigt med längre. Tappade lusten.
Inte ens trädgården gav mig den glädje den brukar göra. Det är först nu i slutet på sommaren som glädjen kommit tillbaka.
Det kommenterade min käre make när jag först i månadsskiftet juli/augusti tog in min första blombukett från trädgården...



Nu känns det som att livet ska fortsätta igen.
Jag har en ständig bön inom mig att ljuset ska få ta den största platsen i mitt inre.
Mörkret ska inte få segra.
Det ska aldrig få bli så mörkt att inte ljuset får bryta igenom till slut...








De flesta jag känner tycker man ska passa på att resa nånstans under semestern.
Det tycker inte jag.
Under den tiden ska man vila!
Vi har inte gjort någon längre resa under semestern. Vi trivs allra bäst hemma i vår egen trädgård på sommaren. Men flera små dagsutfärder har vi gjort.



Den bästa av dem var när vi kunde göra en nostalgitripp tillsammans.
Vi packade matsäcken, placerade barnen i baksätet och åkte på utfärd en hel dag.
Den resan bevarar jag i mitt inre...