torsdag 9 juni 2016

Salomo

var en vis man...

En kung som levde och dog redan ca 930 år f. Kr.  Han var så klok och förståndig att folk reste långa vägar för att rådfråga honom om olika saker de funderade på.
Vi kan läsa om honom i Bibeln om vi vill...

Nu har vi också haft besök av en Salomo. Men vi behövde inte åka nånstans för att träffa honom.
Nej, han kom till oss.
Eller hen eller vad det nu ska kallas när det gäller en stormvind...






Den härjar fortfarande.
Sällan har vi väl sett en sådan storm i början på sommaren.
Men nån gång ska väl det ske.
Nästan så jag känner mig lite liten inför dess krafter...


Men detta är ju ingenting jämfört med  hur det kan vara när det stormar på riktigt.
Som på Haiti eller Filippinerna eller var det sen sker på olika håll runt om i vår värld.
Jag tänker då på alla dessa som mister sina hus och hem.
Allt översvämmat av vatten och skräp...

De som inte har nånstans att ta vägen efteråt. Som varken får mat eller vatten för allting blir förorenat och farligt att få i sig.
Alla de som mister sina hem eller sina närmaste i stormar och regn...

Att jag insåg att elströmmen var borta några timmar i natt är ingenting jämfört med hur det kunde vara. Eller att jag bekymrar mig över hur min fina trädgård ser ut efter detta.
Den lär ska komma igen.
Jag sitter här i mitt snart 100 år gamla stabila, trygga hus och känner mig ganska säker på att ingen större olycka kommer att hända mig här.
Trots allt har jag det så otroligt bra...

Än en gång påminns jag om hur mycket jag har att vara tacksam för.
Hur bra jag har det.
Salomo borde hälsa på oftare för att jag ska påminnas om det...

onsdag 1 juni 2016

sommar och sol

har vi nu...

.Det är så vackert ute att det tar nästan andan ur mig.
Trädgården visar sig från sin allra vackraste sida.
Äppelträden, syrenbuskar och rönnbärsträd står i full blomning just nu.

Jordgubbslandet likaså...




Varmt och vindstilla dessutom så allting tyder på att vi där kan se fram emot en rik bärskörd
om det fortsätter som det gör nu.
Och det hoppas vi att det gör.
Fast lite svalare får det gärna vara för min del.
18 -20 grader räcker bra...




Just nu kan vi inte annat än njuta av livet.
Vi måste ta vara på varandra så länge vi har varandra. Det är inte alls någon självklarhet att vi får ha det så.

Allt för lätt kan ett liv brytas av och alla drömmar och förhoppningar slås sönder.
Livet blev inte alls så som vi trodde att det skulle bli...


Så länge vi lever och finns här ska vi fortsätta "måra på".
Det försöker jag göra.
Ibland går det riktigt bra.
Ibland inte alls.
Den här tiden på året syns jag oftast när jag böjer mig ödmjukt ner mot jorden för att dra upp sånt som jag tycker växer på fel ställe...

fredag 20 maj 2016

vårt hus och vårt hem

Vårt Sommarbo
kommer detta blogginlägg att handla om...

Vi bor alltså i ett blått hus här ute på prärien.
Runtomkring oss har vi åkrar, åkrar, åkrar och skog.
Några grannhus har vi också på framsidan.
Detta är ett hus vi flyttade till för 17 år sen och köpte och gjorde till vårt eget för 16 år sen.
I början var det gult nertill och brunt upptill.
Nu är det blått.
För att vi ville ha det så...

"gården byggdes av sådant timmer"


Huset byggdes nångång strax före 1920 av smeden Brännback-Nick.

Då hade huset bara en våning. Övervåningen byggdes på 1970-talet.
När smeden byggde huset gjorde han det grundligt. Han beställde av lappländsk furu timmerstockar som forslades till Alholmen i Jakobstad där de sågades till lagom storlek att bygga ett hus av.
En stockbit hittade vi i uthuset som sparats från bygget.
På den står skrivet med stora bokstäver "gården byggdes av sådant timmer".




Spiken

En väderkvarn lär också ha funnits på gården. Jag tänker mig att smeden Nick hade den som sin smedja.
Det enda vi har kvar från smeden Nick är en smidd spik.



På den hänger vi upp våra skärbrädor...






Senare bodde systrarna Kajsa och Edla i huset. På den tiden tillhörde några ängar även den lilla gården.
De hade en häst, en ko (eller flera?) och några höns om jag förstått saken rätt.
Kanske också en katt...

När systrarna dött såldes huset på auktion och vi fick i vår tur köpa huset av dem som då köpte det.
De hade flyttat till vårt västra grannland och använde huset som sin sommarbostad.
Därför fick det också namnet "Sommarbo"...

Jag tycker om att tänka på vad som skett i vårt hus under dess snart 100 åriga historia. Det kunde säkert berättas många historier härifrån.
Både om smeden och om systrarna.
Deras häst lär ska förresten ha haft en lika krokig rygg som ramen på en "kvinnfolksped".
Om det sen är sant vet jag inte...

Vi har försökt förvandla huset till vårt eget hem.
Framsidan
Både ute och inne.
Det har varit en rolig och intressant tid. Att få vara med och skapa oss ett hem som vi tycker om.
Som blir så som vi vill ha det.
Det fanns inte mycket till trädgård när vi kom hit. Men här fanns syrener till min glädje.
En rönn, några gamla häggar som stormen tagit ner och några stora granar som från början var tänkta att de skulle klippas till en häck.
De hann växa för höga så de klipptes aldrig...
Granarna som skulle bli en häck


Baksidan av vårt hus

För ett år sen skaffade vi oss några hönor. Något som vi ångrar att vi inte gjorde tidigare.
De ger oss både mat och glädje.
I dag har vi sju hönor, en tupp och tre kycklingar.
Några har dött, några har fötts och några har köpts till...


Hönshuset


Jag trivs här i vårt lilla hus ute på prärien och känner mig glad och stolt över att jag får fortsätta bo här där smeden Nick en gång bodde och verkade.
Hoppas jag kan förvalta hans arv på ett bra sätt...





onsdag 11 maj 2016

fruset och dött

är det mycket som är just nu...
Ett minne blott...

Trädgården ser ut som om den fått rejält med stryk i vinter.
Vi hade för lite snö när det var alldeles för kallt ute.
T.o.m. blåsippan som jag så snällt befriade från grävningsutrotning vid ett vägbygge frös bort.
Men som väl är så har myror en tendens att sprida blåsippsfrön
omkring sig så jag hittade några blommor på helt andra ställen...

Min vackra Hansa rosbuske bredvid rampen fick sågas ner i går kväll.
Den har gett mig både doftande rosor och vitaminrika nypon.
Nu hoppas vi på att den växer upp igen från rötterna.
Om inte får väl någon plantskola besök av oss...

Hansa rosen -  Även den ett vackert minne...














Kudden av kryptimjan var härlig...







Men det jag kanske sörjer lite över är vår vackra timjan kudde.
Som numera är bortgrävd och glömd.
Helt svart och förfrusen.
Inget liv kvar.
Min man brukade lägga sig i gräset och vila sitt huvud på den.
Den hade en underbar doft och mjukhet som är svår att återskapa.
Det enda som hjälper är år av tålamod med nya plantor...


New Dawn...



En annan blomma som också strök med var min New Dawn ros som förvandlats till en vildros.
Helt kallt  klippte jag av den och forslade den till skogen.
Inget liv där heller...
Vildrosen...








Alla fingerborgsblommor har försvunnit.
Jag som hade så många.
Men de små  fröna tycks ha överlevt för på ett ställe finns nu fullt med gröna små prickar som vi tror är början till nya fingerborgsblommor.
Om de klarar nästa vinter förstås...
Lupin till vänster och fingerborgsblommor till höger...
Till min glädje verkar lupiner, roddarsporrar och syrener ha klarat sig bra.
Likaså jordgubbar och hallon.
Hur det blir med äpplen återstår att se. Åtminstone har de stora knoppar.
Så något har vi att se fram emot ändå...

Jag vet, livet handlar långt ifrån bara om trädgården. Men för min del är den en stor del av livet.
Jag lever med den, i den och av den. Den är min del av jorden.
Bättre än så kan jag väl inte säga...
























måndag 2 maj 2016

om livets orättvisor

vill jag skriva nu...

Tanken var att jag skulle göra något helt annat men det stannade just där.
Vid blotta tanken...

Just nu i dag upplever jag en av de mer orättvisa sidorna av livet.
I morgon känns det säkert helt annorlunda.
Livet är ju så växlande. Känslorna och tankarna likaså.
Varför jag just i dag upplever allt så orättvist orkar jag inte förklara desto mera.
Det är bara så...

Vissa dagar går allt enligt önskemål. Andra dagar inte alls.
Ändå har jag inga större orsaker att klaga.
Jag har ju allt jag behöver och lite mera därtill...

Det är bara det att livet är så orättvist fördelat åt oss.
En del kan göra nästan vad de vill.
Pengarna tycks räcka till både husrenoveringar, nya saker och möbler, bilar, kläder, och resor.
Andra har nästan ingenting och är glada om de får i sig ett mål mat om dagen.
Många måste fly från sina hem för att klara sig. Lämna allt de byggt upp livet kring.
Lämna allt för att överleva.
Och ibland händer det att de inte gör det...

En del kan åka iväg på sin drömresa medan andra snällt får sitta hemma medan de gör det.
Just nu skulle jag inte ha något emot att få vandra i fjällen. Jag ser i mitt inre hur vackert det kunde vara.
Men jag kan inte göra det.
Man kan inte vandra i fjällen sittandes i en rullstol.
Om möjligt kan man hitta en kort led där man kan ta sig fram med rullstol med andras hjälp.
Men att få klättra upp på fjällets topp får nog stanna vid en dröm...






Det finns så mycket som får stanna i drömmarnas värld när man inte kan gå själv. När man inte klarar sig själv.
När man upplever att livet känns orättvist...




När jag riktigt börjar begrunda livet och sjunka ner i självömkans dal inser jag ändå hur bra jag har det!
Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för att jag knappt begriper det själv.
Jag har hus, och hem, mat och kläder. Jag får leva i trygghet och behöver inte vara rädd för något.
Och jag får leva tillsammans med de människor jag älskar och som jag vet älskar mig.
Så vad har jag att klaga på?
Ingenting...



Dessutom har jag sen barnaåren en tro på en Gud som är med mig mitt i orättvisan.
En Gud som vet hur det känns när livet går emot och allt blir helt annorlunda.
Så jag har det rätt så bra ändå...

söndag 24 april 2016

vårtid

eller vår tid...

Snöslasket väller ner utanför fönstret.
Vi har den 25 april i almanackan så det är väl som det ska vara med den saken...

I dag har jag tänkt vara ledig. Och det betyder att jag tänkt göra så lite som möjligt.
Inget bakande i dag alltså!
En soppa på olika sorters bär har jag kokat. Och bröd finns från förr.
Det får räcka för min del i dag...

Börje
Sen eftermiddag ska vi ut och åka en bit med tuppen Börje.
Nej - han ska INTE till veterinären!
Så långt tänker jag inte sträcka mig när det gäller höns...

Han ska faktiskt få flytta.
Det är ju det mest naturliga att ungdomarna flyttar hemifrån när de blir mogna för det och hittar något ställe de vill flytta till.
Nu har vi visserligen inte frågat Börje om han vill flytta.
Vi har helt kallt bestämt oss för att det får bli så när det finns någon som är intresserad av att få en ung stilig tupp i sin ägo.
Och nu finns det någon som vill ta sig an Börje.
Ett helt harem lär han också ska få...

I går var jag på bulgarisk gudstjänst här i vår närmaste lilla stad.
Så oerhört intressant och givande att få sitta och lyssna och ta del av glädjen och ivern hos människor som jag inte begriper ett enda ord av vad de säger!
Jag märker att ju mera människor jag lär känna från andra länder desto mera förstår jag hur lite jag vet om vad livet kan innebära.
Jag har fått allting serverat mig på en bricka. Inget silverfat men en enkel bricka där allt jag nånsin behövt har funnits...

Andra människor måste lämna den plats där de vuxit upp på. Där de lärt sig att älska jorden och sina nära och kära.
Den plats de helst av allt skulle vilja bo på om det bara gick att få ihop till mat, kläder, hus och hem.
Men de måste flytta bort för det finns ingenting de kan försörja sig på.
Eller också måste de fly undan krig och elände...

Mina nya vänner vet långt mera om vad det är att försaka än vad jag vet.
Jag kan visserligen inte gå längre.
Det är ett försakande som gör oerhört ont i själen.
Men jag har allt vad jag behöver och lite mera därtill när det gäller materiella saker! Jag har aldrig behövt kämpa för att få mat på bordet. Jag har alltid haft kläder att ta på mig.
Jag fick växa upp under trygga förhållanden och fick bo i ett varmt hus.
Så gör jag i dag också...
Jag har ett eget hem här på jorden.
En plats där jag kan få vila och känna mig trygg.
Där jag inte behöver vara rädd för varken naturkatastrofer eller krig.
Ett hem där jag fått pyssla och planera och inreda så som jag vill ha det.
En plats jag lärt mig att älska och uppskatta och som jag inte för nåt i världen skulle vilja lämna...





Min bön i dag blir att jag aldrig ska sluta vara tacksam för att just jag får ha det så bra...