måndag 2 maj 2016

om livets orättvisor

vill jag skriva nu...

Tanken var att jag skulle göra något helt annat men det stannade just där.
Vid blotta tanken...

Just nu i dag upplever jag en av de mer orättvisa sidorna av livet.
I morgon känns det säkert helt annorlunda.
Livet är ju så växlande. Känslorna och tankarna likaså.
Varför jag just i dag upplever allt så orättvist orkar jag inte förklara desto mera.
Det är bara så...

Vissa dagar går allt enligt önskemål. Andra dagar inte alls.
Ändå har jag inga större orsaker att klaga.
Jag har ju allt jag behöver och lite mera därtill...

Det är bara det att livet är så orättvist fördelat åt oss.
En del kan göra nästan vad de vill.
Pengarna tycks räcka till både husrenoveringar, nya saker och möbler, bilar, kläder, och resor.
Andra har nästan ingenting och är glada om de får i sig ett mål mat om dagen.
Många måste fly från sina hem för att klara sig. Lämna allt de byggt upp livet kring.
Lämna allt för att överleva.
Och ibland händer det att de inte gör det...

En del kan åka iväg på sin drömresa medan andra snällt får sitta hemma medan de gör det.
Just nu skulle jag inte ha något emot att få vandra i fjällen. Jag ser i mitt inre hur vackert det kunde vara.
Men jag kan inte göra det.
Man kan inte vandra i fjällen sittandes i en rullstol.
Om möjligt kan man hitta en kort led där man kan ta sig fram med rullstol med andras hjälp.
Men att få klättra upp på fjällets topp får nog stanna vid en dröm...






Det finns så mycket som får stanna i drömmarnas värld när man inte kan gå själv. När man inte klarar sig själv.
När man upplever att livet känns orättvist...




När jag riktigt börjar begrunda livet och sjunka ner i självömkans dal inser jag ändå hur bra jag har det!
Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för att jag knappt begriper det själv.
Jag har hus, och hem, mat och kläder. Jag får leva i trygghet och behöver inte vara rädd för något.
Och jag får leva tillsammans med de människor jag älskar och som jag vet älskar mig.
Så vad har jag att klaga på?
Ingenting...



Dessutom har jag sen barnaåren en tro på en Gud som är med mig mitt i orättvisan.
En Gud som vet hur det känns när livet går emot och allt blir helt annorlunda.
Så jag har det rätt så bra ändå...

söndag 24 april 2016

vårtid

eller vår tid...

Snöslasket väller ner utanför fönstret.
Vi har den 25 april i almanackan så det är väl som det ska vara med den saken...

I dag har jag tänkt vara ledig. Och det betyder att jag tänkt göra så lite som möjligt.
Inget bakande i dag alltså!
En soppa på olika sorters bär har jag kokat. Och bröd finns från förr.
Det får räcka för min del i dag...

Börje
Sen eftermiddag ska vi ut och åka en bit med tuppen Börje.
Nej - han ska INTE till veterinären!
Så långt tänker jag inte sträcka mig när det gäller höns...

Han ska faktiskt få flytta.
Det är ju det mest naturliga att ungdomarna flyttar hemifrån när de blir mogna för det och hittar något ställe de vill flytta till.
Nu har vi visserligen inte frågat Börje om han vill flytta.
Vi har helt kallt bestämt oss för att det får bli så när det finns någon som är intresserad av att få en ung stilig tupp i sin ägo.
Och nu finns det någon som vill ta sig an Börje.
Ett helt harem lär han också ska få...

I går var jag på bulgarisk gudstjänst här i vår närmaste lilla stad.
Så oerhört intressant och givande att få sitta och lyssna och ta del av glädjen och ivern hos människor som jag inte begriper ett enda ord av vad de säger!
Jag märker att ju mera människor jag lär känna från andra länder desto mera förstår jag hur lite jag vet om vad livet kan innebära.
Jag har fått allting serverat mig på en bricka. Inget silverfat men en enkel bricka där allt jag nånsin behövt har funnits...

Andra människor måste lämna den plats där de vuxit upp på. Där de lärt sig att älska jorden och sina nära och kära.
Den plats de helst av allt skulle vilja bo på om det bara gick att få ihop till mat, kläder, hus och hem.
Men de måste flytta bort för det finns ingenting de kan försörja sig på.
Eller också måste de fly undan krig och elände...

Mina nya vänner vet långt mera om vad det är att försaka än vad jag vet.
Jag kan visserligen inte gå längre.
Det är ett försakande som gör oerhört ont i själen.
Men jag har allt vad jag behöver och lite mera därtill när det gäller materiella saker! Jag har aldrig behövt kämpa för att få mat på bordet. Jag har alltid haft kläder att ta på mig.
Jag fick växa upp under trygga förhållanden och fick bo i ett varmt hus.
Så gör jag i dag också...
Jag har ett eget hem här på jorden.
En plats där jag kan få vila och känna mig trygg.
Där jag inte behöver vara rädd för varken naturkatastrofer eller krig.
Ett hem där jag fått pyssla och planera och inreda så som jag vill ha det.
En plats jag lärt mig att älska och uppskatta och som jag inte för nåt i världen skulle vilja lämna...





Min bön i dag blir att jag aldrig ska sluta vara tacksam för att just jag får ha det så bra...

onsdag 20 april 2016

Så Vill Jag Bli - Afzelius

i nöd och lust

tills döden skiljer oss åt...
20.041991

Så lovade vi varandra en gång.
I dag är det 25 år sen. Åren går fort kan vi konstatera.
25 år är en lång tid. 1/4 dels sekel...

Mycket har hänt.
Både glädje och sorg har vi fått smaka på.
Nöd och lust om man så vill skriva...

Inte visste vi så mycket då när vi avgav löftena.
Vi förstod knappast vad vi gav oss in på.
Och bra var väl det!
Men en sak visste vi och det var att vi båda var trötta på att leva i ensamhet.
Vi ville dela livet med varandra...

Han för mig på olika vägar...
Det som kom att påverka vårt gemensamma liv mest fick vi uppleva redan ett knappt år efter att vi gett löftena om nöd och lust.
Då fick jag diagnosen MS (Multipel Sclerosis).
Det kändes som att läkaren drog bort mattan under fötterna på mig.
Jag föll pladask omkull.
Men han som jag gift mig med sa genast:
"Det här ska vi klara tillsammans!"

Och det har vi gjort...

Två härliga barn fick vi trots det så småningom.
Läkaren varnade oss för att få barn. Menade att min sjukdom kunde bli värre.
För mig blev det något att kämpa för.
Jag ville klara mig så bra som möjligt för barnens skull. Och det har jag kunnat tack vare mannen vid min sida...

Ett tredje barn skulle vi också ha haft. Honom fick vi aldrig lära känna.
Han dog innan han föddes.
Alla drömmar och förhoppningar om ett nytt liv krossades när det konstaterades att de små hjärtljuden tystnat.
Jag fick aldrig lära känna min yngste son.
Men en plats i mitt hjärta kommer han alltid att ha...

Så mycket glädje har livet som gift också fört med sig!
Jag har så oerhört mycket att vara tacksam och glad för.
Knappast är jag så speciell i det fallet men ändå vill jag påstå att jag är det.
Lite åtminstone...

Jag hann fylla 30 år innan vi möttes.
Började så smått förbereda mig på att leva ensam resten av mitt liv.
Men Gud ville annorlunda!
Som ett direkt svar på bön kom han in i mitt liv precis när jag behövde honom.
Och jag är i dag så glad och tacksam att det blev så...

I morse trädde han en till ring på mitt vänstra ringfinger.
Och jag gjorde likadant åt honom.
I min ring står hans namn. I hans ring mitt namn.
På det sättet vill vi tala om för varandra att vi tänkt fortsätta om möjligt många år till...

Jag är så glad för honom som bär mitt namn i sin ring...




söndag 10 april 2016

dagarna går

och jag hinner inte med...

Redan nu är vi långt in i april, våren är här och snart har vi sommar.
En underbar tid som jag inte ville vara utan...

Här om dagen satt jag ute och drack kaffe tillsammans med mina hönor. De har redan blivit bortskämda med att få ha sällskap.
I början verkade de lite rädda när jag svängde in mot dem med min elmoppe men nu förväntar de sig redan att jag har lite godis åt dem.
Och det har jag förstås...

Och nu är det riktiga vårarbetet igång. Det säkraste tecknet av dem alla!
Grannen sågar ved...


Jag har inte haft någon större lust att göra något åt trädgårdsplanerandet i år.
Det får liksom sköta sig själv. Och det gör det också för vi har många blommor som kommer utan att vi behöver anstränga oss desto mera.
Jag tror att jag tappat lite av lusten att planera när jag ändå inte klarar av att göra så mycket själv. Men jag är glad och tacksam över att mannen i mitt liv också trivs med trädgårdsarbete.
Det är hans sätt att bruka jorden säger han...


Han sköter även om gurk- och tomatodlingen i växthuset men det är alldeles för tidigt att göra något åt det ännu. Likaså är det med grönsaksland och jordgubbar.
Andra sköter den biten och jag tittar på.
Att sätta ut plantor för tidigt i växthuset gör bara att vi får sämre skörd.
Vindruvsplantan som finns där sköter sig själv så den behöver vi inte bekymra oss över...





Det jag kan göra är att plocka lite ogräs när jag hänger ner över moppen. Det blir alltså ett mycket begränsat område men jag gör så gott jag kan...



Min favorit midsommarrosen får jag  ännu vänta lite på...




fredag 1 april 2016

våren är här

med solsken, fågelkvitter, tuppar som galar och gammalt skräp i gräsmattan...

Men ack vilken underbar tid vi lever i nu!
Jag känner hur livsandarna återvänder.
Det är vår och vi kan åter börja tro på en framtid.
Just denna morgon har vi några minusgrader men vad gör det när det utlovas mycket varmare till eftermiddagen...




















På fönsterbrädan frodas en del pelargonsticklingar och påminner mig om kommande tider utomhus.
Ännu är de små men de växer.
Andra blommor igen tycks vilja säga tack-och-adjö för sin del.
Några lökväxter som hyacinter, påskliljor och narcisser får stanna kvar i sina krukor för att senare planteras ut i trädgården. Det ser jag fram emot.
Jag tror på livet igen med andra ord...


Själv kan jag inte heller annat än känna mig lycklig över att kroppen säger att den mår bra.
Tydligen har all träning på gymmet gjort stor nytta. Och av någon anledning har min MS inte blivit värre utan snarare tvärtom.
Jag känner mig piggare i kroppen än på länge...

Bild från förra året...


T.o.m. hönsen mår bra nu när de kan börja vara ute nästan hela dagarna.
Till vår glädje förser de oss med ägg i rik mängd.
Vi har utökat våra höns med  fyra nya hönor och de har anpassat sig rätt så bra till de andra hönsen.
Berta, Flisa, Elsa och Allena.
Den sistnämnda vet vi dock inte hur det kommer att gå för.
Hon är en klar enstöring. Om hon blir utfryst av de andra har vi ännu inte förstått. Men allena sitter hon mest på sin pinne...
En tupp till har vi också numera. Ture finns stolt kvar men hans son Börje (som undgick slaktdöden i höstas för att vi trodde han var en höna!) tar numera också sin plats.
Börje tog sig an de nya hönorna på direkten så nu har tupparna några damer var...
Ture





Så fortsätter livet på vår gård Sommarbo.
Jag ser fram emot det som komma skall och försöker att inte bekymra mig för morgondagen. "Var dag har nog av sin egen plåga" heter det visst...




Men visst blir jag orolig när jag ser hur vårt land vill dra ner och spara på allt.
Att funktionshindrade som redan är hårt drabbade skall behöva oroa sig för hur det går den dag vi fyller 75 år är inte lätt att förstå. Varför skall det alltid sparas på dem som inget har?
Kan inte de rika nångång offra lite av sitt överflöd?
Jag bara undrar...


måndag 28 mars 2016

Livets seger

kunde jag ha som rubrik...

För det är ju bara så om vi tror på en levande Kristus eller inte så måste vi erkänna att i dessa tider segrar livet än en gång!
Därför att det är vår...

När vi ser ut över världen verkar inte livet så segerrikt.
Då ser vi bara död och elände tycker jag.
Så mycket hemskheter som skett i vår värld den senaste tiden kan vi inte annat än förfasas över.
Vart är världen på väg? frågar vi oss. Var ska det sluta?
Ja det är det ingen som vet...

Det finns inte i vår förmåga att göra något åt all ondska som sker.
Vi känner oss helt enkelt maktlösa. Vi kan bara titta på allt som sker.
Människor lider. Gråter. Hungrar. Är rädda.
De tvingas fly för sina liv ut till osäkerhet och ännu mera kyla, hunger och rädsla.
Och kyrkor bränns ner!
Ja det senaste kändes också så oerhört onödigt och tragiskt.
Att en gammal träkyrka från 1700- talet måste brännas ner till grunden på påsklördagen.
Jag förstår bara inte...

Och ändå vill jag påstå att livet än en gång segrar!
När jag ser ut genom mina fönster ser jag hur snön smälter bort.
Fjolårsgräset och allt skräp med det kommer fram.
Fåglarna kvittrar. Mannen min rengör fågelholkarna.
Temperaturen stiger. Solen visar sig allt mera.
Jag åker ut en sväng med elmopeden. Hälsar på hönsen och tupparna.
Ser hur även de trivs.
I mina blomrabatter ser jag pyttesmå början till krokus och tulpaner.





Då kan jag inte annat än tro på livet igen...