onsdag 20 maj 2015

mina pelargoner just nu

bilderna blev inte så fina att visa upp men jag gör det ändå...





värme och sol

har vi i dag...

Klockan är bara 8.30 och det är redan + 12° ute.
Detta gillar både jag och mina blommor...





I går kväll åkte jag iväg med mannen i mitt liv till en butik med både växter och inredningar till trädgården. Vi var ute efter flera odlingslådor och mylla i första hand.
Naturligtvis följde även lite annat med...

Några blommande sommardahlior, prästkrageliknande utfyllnads blommor, två perenna malvor, en ampel rödfärgad "Flitiga Lisa" och sånt.
Allt det där som bara följde med skulle vi absolut ha klarat oss utan men det liksom passade i vår köpvagn.
Odlingslådan ska det sättas potatis i.
En har vi redan men det blev kvar sättpotatis så vi tycker att vi kan ha en låda till...

Trädgården grönskar och allt börjar se så vackert ut nu. Det är en riktig fröjd för ögat må jag säga. Pelargonerna har jag ännu på fönsterbrädan och de fröjdas också.
Tror jag. För de blommar...

Hönsen de lever sitt liv de.
Viola ligger och ruvar på två ägg. Annars kacklar och gal de om vart annat.
Jag har talat om för Ture att en galning om dagen räcker men se på det örat vill han inte höra.
Fast när  jag ser det från en annan synvinkel så får jag tänka som så:
Var ska en tupp gala om inte här ute på prärien?
Dessutom är han ju så stilig så därför är han oftast förlåten...
















Framåt kvällen väntar jag en väninna hit på besök. Det ser jag fram emot.




Men först av allt gäller det för mig att få kläder på mig så jag kommer mig ut i det gröna...



tisdag 12 maj 2015

vårregn

Regntunga skyar...
har vi haft några dagar nu...

Men jag tror att regnet behövs också.
Annars orkar inte våren komma fram helt enkelt.
Och eftersom det regnar passar det bra att syssla med annat inomhus. Som att baka och förbereda mig för sommarens föreläsning t.ex.
Ja,  jag ska hålla en föreläsning eller ett seminarium om livets skörhet och dess skönhet likaså.
Ämnet torde passa mig...

För det är ju bara så att livet är ack så skönt men också väldigt skört. Inte minst det senaste halvåret har påmint mig om det.
Mitt i livets skönhet kan det brytas sönder. Just när vi tror att allt är som bäst kan det sluta helt abrupt. Utan förvarning. Utan att vi kunde ana oss till det.
Plötsligt är livet bara slut...

Det känns hårt och ofattbart.
Ändå vet vi att detta är livet. Detta är verkligheten. Inget att göra något åt.
Bara att acceptera som det är...

Ibland känns det som att vi lever i någon slags självförnekelse. I en drömvärld. Vi vill inte se verkligheten som den är.
Ju fortare vi lär oss att se livet som det verkligen är - desto fortare borde vi ju lära oss att leva det. Tycker jag...

Men det är inte alla gånger så enkelt.
Livet är så orättvist "men vi måste ändå leva det" lärde mig min då 5 åriga dotter en gång i tiden. Och redan i lågstadiet skrev vi minnesverser till varandra om att "livet går i kors och tvärs - så går även denna vers"...

Fast då förstod vi knappast innebörden av det.
Så medan det regnar fortsätter jag fundera på livets mångahanda...


Årets första blombukett...

onsdag 29 april 2015

vårarbetet

är på gång...
Så gör jag nu också, fast bilden är från förra sommaren...

Det känns som att nu äntligen är våren här. Både ute och inne.
Inte för att det är någon "tid förliden" än - eller hur det nu var det brukar sägas.
Men jag tycker i alla fall om att våren är här...

Nu är det faktiskt roligt att rulla ut på verandan, flytta mig över till moppen, sen ner för rampen och ut i trädgården. Så har det inte känts på en mycket lång tid.
Kanske det är nya tider på gång...

Det grönskar och spirar ute på prärien. Även inne på fönsterbrädan.
Pelargonerna växer långsamt men säkert. Snäll mot dem är jag inte eftersom jag alltid tar bort de första blomknopparna. De ska tuktas för att bli starkare.
Precis som med livet tycks det vara...











Blåsippan blommar och vitsippan likaså.
Även krokusarna och tulpanerna slår ut sina knoppar vilken dag som helst.
I går tvättade min allra käraste växthuset och planterade även några övervintrade  dahliaknölar dit. Snart blir det dags att så tagethes fröna också.
Det är ännu kalla nätter men jag tror de klarar de sig eftersom de inte börjat växa än...



Det som tuktas och utsätts för prövningar
blir starkt
och det som det daltas och "curlas" med klarar sig inte lika bra.
Så tror jag.
Kanske är det så också med oss människor...


Tvättat och klart för nya sådder...




måndag 20 april 2015

en hönsgård


har vi skaffat oss nu...

Säkert finns det både för- och nackdelar med det också.
Fem hönor och en tupp är vi nu ägare till.
Bea, Agneta, Stina, Viola och Disa. Namn som pryder sina hönor.
Sen tyckte vi de såg lite ensamma ut så vi hämtade också tuppen Ture åt dem.
En höna behöver väl en tupp...

Jag kommer antagligen att reta upp mig på Tures galande nångång men samtidigt tycker jag det är oerhört fascinerande när han gör det. Det ger liksom liv åt huset.
Att han skulle ha stört mig i morse kan jag inte påstå. Trots att han lär ska ha yttrat sina första ljud vid 5 tiden.
Jag sov gott då...

Just nu håller far i huset på att tillverka ett regnskydd åt hönsen.
Ett nästan 5 stjärnigt hotell har de redan i lekstugan enligt grannen. För i vilket hönshus finns det tapet och panel på väggarna? Dessutom inrett med hyllor och värplådor fyllda med halm.
Nu gäller det bara att vänta på äggen då.
Det tar väl en anpassningstid innan de börjar anlända. Bevis på att hönsen kan värpa har vi dock.
Tre ägg har vi redan fått...

Ja inte trodde jag att vi skulle starta hönsgård!
Men varför inte?
Efter (i dag) 24 års äktenskap är det väl dags med nya upplevelser.
Den gamla lekstugan fick bli hönshus...

Ombonat och inbjudande...


Ture och Stina...
Ture, Bea, Viola, Agneta. På stegen Disa...


Ture i mitten, Viola till vänster och Bea skymd...

Bevis!

Agneta, Stina och Disa bakom...
Sommarhöns lär ska vara lättskötta. Vi får se sen vad vi säger om det till hösten.
Vad som händer med hönsen då återstår att se.
På landet brukar ju djur förvandlas till mat så varför inte...

torsdag 16 april 2015

Man ska inte vara för känslig...

så kändes det en dag...

Jag var bort en sväng. Hade en medhjälpare vid min sida. Hon träffade en bekant.
Personen ställde sig bakom min rygg och pratade med min hjälpare.
Och som hon pratade sen...


Berättade om sin sjuka rygg eller vad det nu var. Berättade om hur svårt det är när man inte kan göra det man vill. Hur ont och besvärligt hon hade det. Hur sjuk hon var.
Berättade att hon känner sig liksom fångad i sin egen kropp. Men att det bara är att acceptera. Ingenting att göra något åt. Hur orättvist det känns att just hon fått det så här. Att allt blev så fel.
Så annorlunda.
Hon berättade och berättade...




Allt gick ovanför huvudet på mig. Nästan som om jag inte fanns där.
Och ändå kunde jag ha sagt åt henne att "jag vet vad du pratar om"...

Men jag sa inget...





torsdag 9 april 2015

tågutfärd

har vi varit på...

Min allra käraste vän och jag tyckte att vi behövde ett litet avbrott från allt som hänt den senaste tiden.
Vi bokade därför en hotellövernattning i huvudstan och efter en hel del telefonerande lyckades min vän få tag i någon på VR som kunde boka tågbiljetter åt oss. Det är nämligen inte den enklaste och självklaraste sak när någon sitter i rullstol...

Visserligen har VR gett oss en stor förmån och det är att min följeslagare får åka gratis. Och jag som sjukpensionär åker till halva priset. Så det handlar inte om att det är dyrt för oss att åka tåg.
Snarare tvärtom...

Men det är alltid lika krångligt att boka rullstolsplats på tåget. Och inga gratisbiljetter kan heller bokas via datorn.
Det handlar alltså om att ringa och vänta tills man får prata med en människa som oftast är vänlig och bokar platsen. Biljetten måste sen hämtas ut personligen från en R-kiosk eller annan plats där tågbiljetter säljs.
Allt detta ordnades på bästa sätt...

Väl framme vid tåget uppstår nästa procedur där vi måste ta det lugnt och vänta tills konduktören kommer och tar ner hissen som hjälper mig upp i tåget.
I normala fall vet konduktören om på förhand när en rullstol ska på eller av och kommer och hjälper till.
En gång hände det dock att de inte fått information om min ankomst. Det blev lite oroligt men slutade bra det med.
Så gör det ju oftast...

Två dagar i huvudstan räcker gott och väl.
Jag får utlopp för känslan att aldrig få göra något eller resa nånstans samtidigt som jag inser hur bra jag har det hemma.
Med andra ord en lyckad utfärd...


Jag tycker om fisk doften i ....

... Saluhallen...

Hela platsen tycker jag om...