fredag 21 november 2014

det där med tid igen

tid är väl vad vi gör av den...

Så brukar jag tänka.
Alla har vi fått 24 timmar per dygn att förvalta. Vad gör vi av den  tiden?

Jag vet att alla har inte samma förmån som jag som får förvalta mina timmar nästan själv.
Jag vet att det är en förmån jag har.
Men det är ju ändå så att oberoende av hur mycket arbete vi har eller inte har så är det vi själva som tar på oss allt. Det är sist och slutligen du och jag som själva bestämmer över hur vi fördelar vårt dygns timmar...

Jag vet att många anser att de inte har råd att sluta arbeta och vara hemma som jag. Det vet jag mycket väl!
Ändå tror jag att det går att leva på mindre inkomst och få mera tid till att göra sånt som skulle kännas bättre. Jag kan inte tro något annat.
Visserligen har jag hamnat i min situation ofrivilligt. Om jag vore frisk skulle jag antagligen vara inne i samma ekorrhjul som alla andra.
Eller också inte...

Jag vill tro att det går att leva enklare och billigare!


Visserligen kräver det då mera av oss att vi bakar, lagar all mat själva, lämnar bort onödigt resande och shoppande och att vi drar ner på onödiga utgifter.

Det kräver mera av oss samtidigt som jag tror att vi skulle må bättre...

Kanske är det bara en dröm och fantasi jag har när jag tänker så här? Kanske skulle det gå att göra något bättre av vår tid?
Kanske skulle vi kunna leva enklare om vi bara ville?
Låt mig få fortsätta drömma om det...

torsdag 13 november 2014

tiden

går så fort nu för tiden...


Om jag vore klok och förståndig skulle jag göra allt för att ta tillvara tiden medan jag har den.
Jag är dålig på att planera och därför blir det lätt att jag tar dagen som den kommer till mig. Så blir det ock denna dag.
Medan jag väntar på att få se vad dagen för med sig bakar jag bröd. Ett sätt som för mig blivit en viktig del i min dag. 
Ett ganska bra sätt förresten...


Ifall det av någon händelse skulle gått förbi någon så tycker jag om att baka bröd.
Jag tycker om att vara med om processen från början till slut.
Allt från det när jag smular ner jäst i degbunken, löser upp den med vatten, lite honung för jäsningens skull, salt för smakens skull och sen mjöl av vad som finns hemma...

Jag tycker om att se på när degen pöser upp och blir klar att bakas ut. Jag tycker om att sätta händerna i degen och forma den till bröd, limpor, bullar eller vad det ska bli.
Det har blivit en slags livsstil att för mig att få baka mitt bröd.
För dig är det något kanske något annat...

Det tar tid att baka bröd. Tid som många anser att de inte har.
Jag kan förstå det på sätt och vis. Det finns ju så mycket annat i livet också.
Alla har ju heller inte nåden att få vara hemma på dagarna och ta sig den tiden.
Ändå önskar jag att ni kunde ta er den tiden.
Att ni kunde få se undret i hur mjölet förvandlas till bröd. Få se hur jästen är med och framkallar undret.
Att baka sitt bröd blir lätt en form av meditation när man väl kommer igång med det.
Det är en lyckokänsla som jag så gärna skulle unna er alla...

Bröd har bakats i årtusenden.
Låt oss fortsätta med den kunskapen...


söndag 9 november 2014

det var den vintern det

kan man ju tycka i dag...

Det är den 10 november och vi har igen + 6° varmt ute.
Snön har regnat bort och igen lyser åkrarna nästan gröna. Endast lite snö finns kvar.
Trots det gick mannen min ut för en stund sen. Han skulle rensa bort sly i de kommande skidspåren. Så någon måste ju tro på vintern trots allt...

Trots att jag inte är så speciellt snövänligt sinnad tycker jag ändå att vi kunde få ha lite snö "åtminstonde" (som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt).
Allt blir så mycket ljusare med snö. Slaskväder är inte trevligt och inte heller för mycket kyla och snö.
När är människan nöjd egentligen?
Det är en fråga värt att fundera på...

Att vara nöjd med det som livet erbjuder oss är inte det enklaste.
Jag vet att jag berört frågan förr och jag vet att jag kommer att göra det många gånger igen. För jag tror nämligen att det skulle vara så viktigt att vi lärde oss vara nöjda.
Nöjda med det vi har och får...

Själv tycker jag att jag är en rätt så nöjd människa.
Jag har inte så stora krav på livet. Trivs här hemma. Klarar mig med lite pengar. Behöver inte så stora utsvävningar. Är praktiskt lagd och kan göra en hel del själv.
Jag är nöjd bara jag får lite omväxling då och då...

Så tycker jag. Ibland.
Ser jag till det stora hela är jag precis som alla andra människor.
Lever efter det där stora OM-et.
Om det vore si eller så vore allt så mycket enklare. Om jag bara hade mera pengar behövde jag inte fundera och planera så mycket. Om jag hade ett större och bekvämare hus. Om jag hade en egen bil.
Om jag kunde ha de där snygga kläderna. Om jag kunde få resa mera och se världen. Om jag kunde röra mig fritt i skog och natur. Om jag kunde gå ner i vikt. Om jag hade ett vackrare utseende.
Om jag bara kunde gå...










Om...







Jag styrs av detta OM!
Jag vill det inte men jag gör det.
Så tror jag det är med oss alla. Vi har det med oss ända sen vi var små.
Vi ska inte vara nöjda med hur vi har det utan vi ska drömma oss bort till något annorlunda. Till det där OM som vi kanske aldrig kommer att få uppleva ändå...










Hjälp mig att leva just i dag...



torsdag 6 november 2014

insnöad

känner jag mig nästan...

Dessutom har vi haft elavbrott både i går och i dag.
I går hela tretton timmar, i dag bara två.
Dessa avbrott har gjort att jag i dag verkligen uppskattar den elektriska uppfinningen. Tänk att få el till olika manicker bara genom att trycka på en knapp eller att stoppa in en mojäng i två små hål i väggen...

I går när det naturliga ljuset återvände såg jag hur insnöad jag egentligen var.
Allt runt omkring mig lyste vitt.
Det spelade ingen roll vilket fönster jag än tittade ut genom. Hela min värld runt vår stuga var inbäddad i en vit massa.
Inbjudande såg det ut och gör det fortfarande men om man bara ägnar en liten blick på temperatur mätaren så kommer verkligheten fram.
Det är kallt, isigt, snöigt och eländigt...


Visserligen är det oerhört vackert när solen visar sig. Det måste även jag medge.
Vackrare utsikt får man leta efter. Men fortfarande känns det för kallt för att jag ska få någon lust att sitta där.
För det är ju det som allt handlar om när jag ska ut.
Jag ska sitt någonstans på min rumpa. Oberoende av om jag vill det eller inte.
Till det känns inte snö och kyla speciellt lockande...




Det är ju detta med att acceptera min lott i livet som kommer fram med jämna mellanrum. Acceptera att livet kom att bli som det blev.
Acceptera att jag inte längre kan göra allt det där som jag gjorde förr utan får vara nöjd med det jag klarar av i dag.
Tänk om jag förr hade fattat hur det skulle bli. Då skulle jag ha gjort allt så mycket annorlunda!
Då skulle jag ha tagit tillvara de möjligheter som gavs mig att upptäcka nya saker men som jag kastade bort. Då skulle jag...
... eller också inte...

Jag är inte alls säker på att jag ändå hade gjort något annorlunda. Jag tror nämligen att vi människor är funtade så att vi inte fattar och förstår att ta vara på oss och våra liv.
Vi bara jagar på och tror att allt ska bli bättre sen...

Sen när vi gjort detta eller detta så kommer allt att bli så bra. Tror vi.
Men så är det inte!
Oberoende av hur vi har det så är det NU vi lever och NU som livet ska levas. Varken tidigare eller senare utan just nu.
Ta vara på den tid du har I DAG!!!


Det är min önskan och bön för min dag att jag kan leva den just i dag...

Därför tog jag mig i kragen och bakade några sirapslimpor i dag efter alla elavbrott.
Jag brukar baka sirapslimpor till julen men eftersom naturen ser så jullik ut tyckte jag det passade bra att baka redan i dag...



torsdag 30 oktober 2014

bakningsvecka

blev det denna vecka...

Jag brukar aldrig planera mina dagar på förhand. Endast fysioterapin är det som bestämmer mina dagar och de är redan två gånger i veckan.
Ändå blev det så att jag planerade för den här veckan. Egentligen hade jag ganska stora planer.
Jag skulle fylla upp vårt sinande brödförråd...

Nu så är det nästan gjort. Lite mera blev det dessutom.
Det är nämligen så att jag starkt börjat misstänka att vi har ett kakmonster i vårt hus.
Åtminstone ser det ut så när jag en dag öppnade kakburken med kolakexen som jag bakade bara några dagar innan.
Jag såg redan botten i burken...

Havrekex...
Alltså måste det ju handla om att något är framme fortare än jag ser det. Det tycks vara likadant med brödet. Även där är monstret framme.
Brödmonstret...

Frukostsemlor...
Nå hur som helst så tycker jag om att baka. (Kanske därför monstret flyttat in hit?) Jag bakar mer än gärna.
Att baka är en form av terapi för mig. Ett sätt att få endorfinerna att spritta i kroppen. Och det drar även upp humöret när det har åkt långt ner under golvet.
För si så gör det ofta för mig.
Alltså humöret försvinner ner under golvet...

Just nu i dag känns det så bra när degen står och jäser och jag snart ska få sätta händerna i den och forma den till runda hålkakor.
När bröden sen svalnat och jag satt dem i fryspåsar känns det ännu bättre när någon bär ner dem i frysen.
Då känner jag mig rik!
Jag kan. Jag vill. Jag klarar det...

Vårt dagliga bröd...











Baguetter...








Ibland gör jag annat också.
Då stickar, virkar eller läser jag, eller ser på en kriminalfilm...

Detta var min dag det.
Hur är din?



En del av min lektyr...
En sjal jag just nu stickar...





måndag 20 oktober 2014

vardag

var dag eller varje dag...


Så lever vi igen i höstens tidevarv med allt vad det innebär.
Hösten och vardagen tycks höra ihop.
Det är så vardagligt som det bara kan bli med hösten.  Men trots att hösten ibland känns som död och avklädande så tycker jag om den.

Det är en vacker tid när vi får tänka igenom våra liv lite...




Vad gör jag av mina vardagar? Lever jag fullt ut varje dag? Jag önskar att var enskild dag skulle vara lika viktig i mitt liv.
Ibland så känns det som att de är viktiga. Ibland inte.
Kanske det bara är så med livet. Att varje dag är olik den andre. Så också med våra känslor inför dagarna...

I dag är en sån dag när livet känns rätt så bra.
Jag är ensam hemma och min vana trogen har jag bröd i ugnen just nu. Det brukar bli så att jag bakar när jag är ensam.
Jag har lärt mig ett system där jag kan sitta i rullstolen och baka. Och eftersom jag har ugnen på samma nivå som jag sitter är det inte så svårt att sätta något i den. Värre är det att använda spisplattorna ovanpå spisen.
Så jag försöker laga mat som kan gräddas i ugnen + detta att jag bakar vårt bröd.
Det känns så bra och viktigt för mig att kunna få göra detta.
I dag blir det maltlimpor...

Ungdomarna är tillbaka i sina skolor efter ett välförtjänt höstlov. Under den veckan var vi till Svea rikes huvudstad några dagar.
Det kändes så bra att få tillbringa tid där tillsammans med mannen och båda barnen. Dessutom fick vi träffa våra goda vänner som bor där.
Alltså har jag många fina minnen därifrån att tänka på under vinterns lopp...




Och nu väntar jag hem mannen min igen om några timmar. Han är på hemväg med en lite nyare bil åt oss. Det går ju tyvärr inte att leva utan bil här ute på prärien.
Helst skulle vi ha kört med den gamla så länge som möjligt men eftersom olika skavanker börjat uppdagas är det bäst att byta i tid. Att ha bil är ett elände men vad kan vi göra?
Den är också ett bra elände att ha
för en gångs skull...



tisdag 7 oktober 2014

sexting

är ett nytt ord som uppstått...

Enligt dagens tidning i alla fall.

Jag citerar:
"Att tonåringar skickar sexuellt utmanande bilder på sig själva kan vara det nya ´normala´ enligt amerikanska forskare (ÖT 7 okt 2014),
och ökar inte sannolikheten för ett riskbeteende.
Att skicka nakenbilder eller annat sexuellt utmanande på sig själv elektroniskt är så vanligt att det fått ett smeknamn på engelska, ´sexting´...."

Jag trodde knappt det var sant när jag läste det!
Visserligen säger min väninna journalisten att jag inte ska tro allt som står i tidningarna. Ändå kunde jag inte låta bli att förundras över detta.
Tonårsdottern säger att "OK - det är i Amerika eller England förstås - men nog skulle hon uppfatta det som synnerligen onormalt om hon fick sådana bilder."
Är detta vanligt bland tonåringar på andra sidan jorden så är det inte lång stund innan det är här. Det är åtminstone min tanke...

Jag kan inte låta bli att tycka att vår värld håller på att gå sönder.
Inte bara inom ekonomin utan också i naturen och bland människorna. Och då menar jag inte bara alla krigen som vi människor utsätter varandra för.
Vi förstör ju också våra barn och unga genom vårt sätt att leva...

Jag tror att det är vi som lever i vuxenvärlden som förstör!
Det känns inte så bekvämt att behöva erkänna det. Rent obekvämt när vi tänker efter. Men jag tänker helt kallt på vad det är för slags människosyn vi förmedlar till de unga.
Vad får de för bild av hur man ska vara och se ut...

Vi är ju själva aldrig nöjda med hur vi ser ut. Hela tiden måste vi förbättra någon kroppsdel. Helst hela människan.
Inte konstigt att de unga får så fel bild av hur kroppen ska vara.
Sen inser vi också när vi tänker efter att varje liten reklambild är så sexinriktad att de unga får en snedvriden bild av också den sidan i livet. De lär sig att man ska exponera sin kropp i stället för att se det vackra och fina i sexualiteten...

Jag kan inte heller glömma bort alla de unga som mår dåligt rent psykiskt för att det inte blev som de trodde att det skulle bli. Eller för att ingen frågade efter dem. För att ingen brydde sig. För att det inte spelade någon roll om de fanns där eller inte...

Listan kunde göras hur lång som helst.
Att söka efter vem som bär skulden för alltihop lönar sig inte. Det lägger bara mer skuldbörda på någon.
I stället behöver vi alla uppmana oss själva att se de unga som vi har i vår närhet. Att verkligen älska och bry oss om dem som anförtrotts oss...


"Herre förbarma dig över oss människor..."