söndagen den 13:e april 2014

söndag

vilodag eller helgdag...

Jag vet inte vad som är rättare.
För många är söndagen bara en extra ledig dag. För mig betyder det att mannen min jobbar. Men det är jag så van vid. Det ska bara vara så...

Fast denna dag har varit lite annorlunda eftersom vi befinner oss i så olika länder han och jag.
Jag har varit hemma, som vanligt höll jag på att skriva.
Men det är ju också som vanligt att jag är hemma. Han är på resa i främmande land.
Om jag förstått de SMS som kommit rätt så är det en omtumlande och intressant resa på många sätt. Det ska bli roligt att få höra honom berätta sen...

Och går allt som det ska kommer han hem i morgon natt nångång. Det tror jag att det gör.
Går som det ska alltså...

Just nu regnar det.
Ett välbehövligt efterlängtat regn.
Det behövs för att våren ska kunna komma på riktigt. Även för att folk i nejden ska kunna få bränna sina påskbrasor på lördag kväll. Om inget regn hade kommit skulle påskbrasorna förbjudas läste jag i tidningen. Nu räddar regnet även dem.
Ett regn som räddar en eld...

Nu kom jag visst bort ifrån detta med söndagen.
Denna dag som betyder så olika för olika människor. För mig har dagen mycket med kyrka och församling att göra.
Jag minns från min barndom hur man skulle "helga vilodagen" som det hette så vackert. Det var den dagen man gick i kyrka eller bönehus och inte gjorde annat än det absolut nödvändigaste. Som t.ex. att mjölka korna och ge mat åt djuren. Det fick man förstås inte lämna bort.
Allt annat skulle vi låta bli att göra...

Vila dig lite...
För många är dagen en vilodag.
Så var det ju förr också. Ett sätt att orka med vardagen. Så är det förstås ännu. En dag när vi får ta igen oss och ladda batterierna inför en ny vecka.
Sova extra länge på morgonen, gå ut i naturen eller bara slappa framför TVn.
En vilo dag helt enkelt...
I naturen ut vi går...










Min arbetsplats en tid...







Och för många av oss blir dagen en helgdag. En helig dag kanske.
En dag när vi helgar den åt det som känns viktigt.
Som för mig har blivit att gå i kyrkan...











Söndag, vilodag eller helgdag...

torsdagen den 10:e april 2014

Povel Ramel - The Gräsänkling Blues (Full)

gräsänka

kallas väl mitt tillstånd nu...

Men någon sång om hur det är att vara gräsänka har jag inte hittat. Bara en om en som blev gräsänkling.
Fast det var inte så synd om honom egentligen.
Inte om mig heller...

Det är ändå märkligt detta.
När min man vandrade ensam 800 km genom Spanien kände jag mig inte orolig. Nu ska han vara borta över ett förlängt veckoslut och jag känner mig lite rädd och orolig.
Kanske orsaken är den att han nu rest österut. För att besöka ett missionsprojekt vi har i detta land.
Och nej, han reste inte ensam denna gång...



Själv sitter jag här vid min dator och filosoferar över livet.
I dag går mina tankar till detta med trygghet.
Den som kan vara så olika för olika människor.
Vad bygger jag min trygghet på? Vad har jag för grund för mitt liv?




Det kan ju som skrivet är vara helt olika för olika människor.
Och så måste det också vara...


Mycket av min trygghet finns hos min familj och hos min kristna tro. Så är det bara.
Så enkelt och så invecklat.
Enkelt därför att jag har en barnslig förtröstan och tillit till dem båda.
Svårt därför att...

Kanske för att det blir så ogripbart. Så svårförståeligt.
Något jag inte kan greppa och styra. Något jag inte kan kräva utan bara kan hoppas på.
Att jag är älskad. Förlåten.
Omsluten. Innesluten...

Ja det blev till lite filosoferande det här...


torsdagen den 3:e april 2014

ibland

undrar jag...

Hur mycket ska jag skriva egentligen? Eller hur litet?
Jag får många uppmuntrande ord om att jag ska skriva. Så därför skriver jag.
Ändå kan jag ibland inte låta bli att undra till vilken nytta det är...

Oftast är det för min egen skull.
Jag mår bra av att skriva. Jag mår bra av att få rensa hjärnan och lämna över mina funderingar och tankar till er andra.
Om innehållet sen är bra eller dåligt låter jag andra bedöma...

Just i dag en solig vårdag sitter jag här vid min dator och tänker på livet.
Funderar på hur allt blev som det blev. På vad som kunde ha blivit annorlunda.
Vad jag kunde ha gjort annorlunda men som jag inte gjorde något åt.
Det blev som det blev.  Livet blev som det blev.
Och jag får vara nöjd med det.
ATT det blev...

Just en dag som denna kan jag känna tacksamhet.
Tacksam över att mitt liv blev.
Att jag finns till och får ha de jag älskar i min närhet. Detta om något är orsak till tacksamhet.
Visst finns det mycket som stör och oroar också.
Jag är ju bara människa och då kan jag inte låta bli att oroa mig ibland...


Jag hörde här om dagen om en människa som brukar be när hon vaknar om nätterna och oroar sig för något. Hon sa att det hjälper att be.
Kanske för henne.
Ibland även för mig men oftast fortsätter jag ändå oroa mig över något. Jag är bara så funtad.
En människa som trots alla försöka till att sluta ändå oroar mig över saker och ting.
Om ni bara visste...

Många nätter har jag varit färdig att ringa brandkåren eller ambulansen!
Jag har hört konstiga sprakande ljud från huset eller inga ljud alls från mannen. Då måste jag ju alarmera efter hjälp.
Eller också har barnen inte kommit hem exakt den tid de skulle komma hem. Då har någon värre olycka säkert hänt dem.
Det kan också vara mitt eget hjärta som börjar kännas så konstigt. Och allt detta händer på nätterna när jag ska sova.
Nästa morgon brukar dock allt vara som vanligt igen...

Sån är jag.
Ibland undrar jag om det finns andra som är likadana. Men faktum är att jag tror det.
Så unik är jag knappast...




lördagen den 29:e mars 2014

cykling

är det som gäller här just nu...

Jag njuter av att kunna röra mig lite genom att sitta och veva mig fram längs med vägen.
Det är en underbar frihetskänsla samtidigt som jag får lite motion.
Jag hade glömt bort hur det känns.
Nu känns det...


Annars så märks det att våren är på kommande.

Vi har som vanligt på våren skräpigt i rabatterna eftersom vi inte städar i dem på hösten.
Men lite liv börjar synas.
Mitt bland allt fjolårsskräp börjar de första blommorna visa sig.
Kanske finns det hopp om liv i alla fall...



Scillan är på kommande...








Den allra första blåsippan visar sig...















I kväll ska mannen min och jag ut på dejt.
Det ska bli riktigt trevligt.
Vi ska få lyssna till god musik och förhoppningsvis äta lika god mat.
Det känns som vår i luften...



Nej flera sippor är på kommande...

tisdagen den 25:e mars 2014

snart så...

börjar vi hoppas igen...

Därför måste jag nu börja sätta in mera bilder på drömmar och funderingar om trädgården och vad som ska hända i den.
Inom det närmaste halvåret kommer mycket att hända. Jag ser med förväntan framåt.
Kanske det är den friska luften utmed vägarna som gett mig nytt hopp...

Ännu är alla blommor bara små skruttiga plantor men de tar sig och kommer att bli frodiga och fina innan sommaren är slut...








våren är här

det tror jag nu...
Upp med de små hjulen i luften och sen bär det iväg...

Underbara soliga dagar har vi nu äntligen och jag har fått inleda cykelsäsongen!
Det trodde jag inte vid jultiden.  Då trodde jag att jag skulle vara förpassad till att sitta stilla resten av mitt liv.
Tänk så fel jag hade...

I dag var jag åter en gång ut och cyklade. Det var redan min fjärde gång.
Första gången jag provade cykeln insåg jag genast hur dålig kondition jag har.
Ett väldigt stånkande och pustande hördes från mig. Bra att inte så många såg mig då.
Men det kan ju inte vara försent att ändra på en dålig sak. Om konditionen är på noll måste det ju gå att göra något åt det.
Det har jag tänkt göra nu...




Men så här ojämna vägar kan jag inte ge mig ut på...

Det är en fantastisk uppfinning att även jag som sitter i rullstol kan få vara ute och cykla.
Jag trampar inte med fötterna som med en vanlig cykel utan vevar på med händerna. Men jag garanterar att pulsen stiger och hjärtat får arbeta.
Detta om något måste ju höja konditionen.
Så vem vet vart jag åker iväg innan sommaren är slut...











Även mannen min får motionera. Fast det gör han annars också.
Hittills har han gått bredvid mig och funnits till hands ifall något skulle hända. Men eftersom inget har hänt får han snart också börja ta cykeln.
Så då får vi äntligen börja motionera tillsammans på riktigt...


Men rullskidorna får allt vila när vi är ute...

Jag hade glömt bort hur roligt det kan vara att få röra på sig.
Att bara sitta stilla hela tiden gör att själen liksom domnar bort. Men när man rör på sig händer något inombords. Det är något som framkallar glädje i själen.
Jag önskar att alla människor insåg hur viktigt detta är. Att ni alla passar på att röra på er så mycket ni kan.
Var och en gör vi det på vårt eget sätt...