söndag 21 september 2014

nära döden

var jag faktiskt en gång...

Trodde jag i alla fall!
Fast det var knappast så farligt som jag i mitt unga barna hjärta upplevde det. Minnet förstorar ju oftast det vi varit med om.
Men eftersom jag kommer ihåg det som hände så starkt så var det helt säkert en skrämmande upplevelse...

Det var alltså nångång under förra århundradet.
Vi var en grupp barn som samlades i byn för att leka. På den tiden hade ingen talat om för oss att det kunde kallas för rasdiskriminering det vi gjorde.
Vi lekte alltså indianer och vita...












Vi lekte på en holme nere vid ån. Ett underbart ställe att leka på. För att komma till holmen måste man riskera livet genom att hoppa över dit på några stenar.
Jag tillhörde alltså de vita. Hur många vi var minns jag inte. Bara det minns jag att indianerna jagade oss för att få sig ett ordentligt skrovmål till mat!
Hur vi kunde tro att indianer skulle äta de vita fattar jag inte...

Men hur som helst så blev jag tillfångatagen!
Indianerna stod i en ring runt mig och jag låg där på marken alldeles hjälplös.
Jag var helt förtvivlad och grät på riktigt.
De skulle slakta mig.
Någon sa att det verkade finnas bra kött på mig...

Förtvivlat grät jag: "Ni får inte slakta mig för jag har en ny tröja på mig!"
Då kom räddningen. I form av Henrik. En av de stora pojkarna.
Han tyckte de skulle släppa mig och skona min nya tröja...

Jag minns att tröjan var gul och stickad av hemspunnet fåryllegarn. Färgad hemma likaså.
Var den tröjan finns i dag har jag ingen aning om.
Men att Henrik räddade mitt liv den gången var jag och är fortfarande helt övertygad om!
Jag vet inte om du har någon möjlighet att läsa detta men om någon annan gör det...

Tacka Henrik för att han räddade mitt liv...

OBS! Bilderna har ingenting med händelsen att göra!


lördag 13 september 2014

om att blogga

Dahlia...
tänkte jag skriva om i dag...

Att blogga går ibland av bara farten. Och ibland går det inte alls.
Jag har nu haft en längre tid när jag knappt orkat skriva något. Lusten har liksom fattats mig.
Jag har haft ideér men så fort jag satt mig vid datorn har de känts töntiga och onödiga att skriva ner.
Eller också har jag helt enkelt inte orkat...
Dahlior...

Nu vet jag att allt har sin tid.
Allt under solen har sin tid. Allt i himmelen och allt på jorden och allt under jorden. Det är bara att acceptera att det är så.
Fast oftast vill jag inte acceptera det...






Jag skulle vilja skriva så vackert och inspirerande. Så att även andra hittar glädjen och lustan i det jag skriver.
Ännu mera dahlia...
Jag skulle vilja inspirera och ge tankar och funderingar som även andra får glädje och nytta av. Så att åtminstone någon kunde känna att hon eller han får lust att leva lite till när de läser mina rader.
OK...

Jag vet att det är lite väl höga tankar jag har om mina egna skriverier just nu!
Inte ska väl jag komma och tro att jag är något speciellt.
Men man kan ju alltid få tro och drömma lite. Det kan ju inte skada någon...

Äpple - Huvitus...
Jag tycker om att skriva.
Det gör jag verkligen. Men ibland så tar skrivförmågan bara slut. Jag orkar inte.
Denna sommar skyller jag mycket på den hemska värme som totalt slog ut mig i juli. Både efter och före den var jag ute så mycket som möjligt i min kära trädgård.
Det är som balsam för min arma själ. Därför blev det inget skrivande då heller...

Så blev det äppelmos kokning. Våra äppelträd levererar verkligen i år.
Vilken lycka det är att få in ett vackert gott äpple från våra egna träd! Det är en välsignelse.
Igen inget skrivande.
Och sen kom förkylningen nu i höst. Den har tagit bort en hel vecka av mitt liv.
Ja alltid finns det nåt att skylla på...
Moskva päron äpple...

Men som redan skrivet är
 -
allting har sin tid
och "vi får ta nya tag" som man visst skriver i en riktig blogg...










torsdag 11 september 2014

förkylt

var det här...

Fast inte ska jag väl klaga för det.
Det finns alltid de som har det värre! Vad är väl en ynka förkylning jämfört med alla världens problem?
Men visst är det irriterande när näsan rinner så fort jag böjer huvudet framåt...

Och jag som mått så bra den senaste tiden. Nästan för bra för att vara sant!
Kanske därför jag behövde påminnas om att livet inte är så enkelt att leva. Att livet ska vara fullt av obehagliga överraskningar med jämna mellanrum...

Förresten.
Vad är obehagligt i livet?
Sånt som jag inte tycker om? Sånt som jag inte vill vara med om? Sånt som jag helst skulle slippa vara med om i mitt liv?
Mycket är obehagligt, ja visst...

Ändå handlar det mesta om min inställning till det jag möter.
Jag, jag, jag...

Alltid detta jag!
Jag undrar om inte jag och andra på denna del av jordklotet är experter på att kretsa kring oss själva? Allt handlar ju om mig och mitt. Andra vill jag helst slippa tänka på.
 "Var och en har nog med sitt" brukar vi säga...

Det är förvisso sant också, men inte skulle jag må sämre av att tänka lite mera på andra.
Jag tror att jag rent av skulle må bra av att tänka mig in i hur andra har det.
Hur det skulle vara att tvingas lämna allt och fly till andra sidan jorden för att överleva. Eller hur det skulle vara att skicka iväg mina barn för att de skulle slippa undan krig och våld.
Ibland undrar jag om jag ens förstår hur bra jag har det...

Jag pratade med en liten flicka för några dar sen. Hon hade i sommar tillsammans med sin familj besökt släkten långt österut.
Jag frågade om hon skulle vilja bo där. "Jaa" sa hon genast. "Där har jag min familj, men det är bättre att bo i Finland..."
Och jag som inte ens besöker min gamla mor som inte alls bor så långt bort...

Jag kan inte komma ifrån det att vi lever i ett egoistiskt samhälle.
Ett samhälle som är uppbyggt kring detta "jag".
Kring detta att just jag ska få ha det bra.
Jag ska ha tillgång till allt som jag tror mig behöva.
Också till sånt som jag klarar mig hur bra som helst utan...

Jag insåg just att nässpray är riktigt bra att ha...


Slutar med ett trevligt kort jag fick av mannen min en dag...

måndag 1 september 2014

hösten är här

det märks på alla sätt...
Rugosa ros...

Främst på att vardagen har återvänt.
Nu har var och en i familjen återvänt till sina vardagssysslor. Jag är här hemma och får börja fundera ut vad mina vardagssysslor är.
Brödbakning är ett av mina intressen. Det vet alla som tar del av mina funderingar.
Men inte kan jag ju baka bröd varje dag. Trots att vi äter mycket bröd i familjen.
Vad ska man annars äta?
Jag vet inte. Bröd är något av det viktigaste som finns.
Åtminstone för mig...

Äpplen har vi...
Det finns också äppel och rönnbär i mängder. De kommer att förvandlas till mos och gelé´.
Mest äppelmos förstås. Det är så gott på morgongröten...

Det där med rönnbärsgele´vill dottern prova på.
Hon minns ännu när hon gick i förskolan. De hade vandrat en dag i skogen runtomkring skolan och funderat på vad man kunde använda olika bär till.
"Rönnbär då?" hade fröken undrat. "Ja min mamma hon kokar gelé´av dem!" hade dottern triumferande sagt. Det slutade med att jag som då ännu var i min krafts dagar (som det visst heter) var en dag i förskolan och kokade rönnbärsgele´med barnen...

Tilläggas bör att jag kokat rönnbärsgele´en gång tidigare...

Rosa rugos...











Eftersom vi har en hel del Rugosa rosor här hemma så får vi också mycket nypon. De kommer jag också att försöka ta till vara.
Basilika, timjan, oregano, gräslök till frysen...
Torkat nypon har jag aldrig provat. Men varför inte nu?! Undrar hur man gör? Har någon tips så tas de emot med tacksamhet.
Annars kokar jag soppa av dem så länge det går. Mos borde det ju också gå att göra och frysa in.
Om jag orkar förstås...

Persiljan hamnade också i frysen...







Dahliorna är som allra vackrast nu...

Nej nu ska jag ut.
Sen blir det väl lite brödbakning...

tisdag 19 augusti 2014

sensommar

har vi nu...

Det tycker jag är skönt.
Visserligen har vi fått ha en rejäl sommar med sol och värme. Även med mycket åska, blixtar och dunder och regn, regn och åter regn.
Värmen var veckovis så stark att jag mestadels låg helt utslagen under fläkten och flämtade.
Och läste böcker.
Böcker som för min del oftast handlar om dramatik, spännande mordutredningar, polisjakter och intriger av olika slag...

Äntligen orkar jag baka mitt dagliga bröd...
En ordentlig rötmånad har vi också hunnit ha men den verkar vara på avtagande nu. Det märker jag främst genom att brödet jäser igen.
Jag har förvisso inte orkat baka bröd i denna värme men vet av erfarenhet att brödbakning och rötmånad inte går ihop.
Nu bakar jag igen.
Ett tecken på att livet återvänder och att hösten närmar sig...


Hösten närmar sig när rudbeckiorna tittar in genom fönstret





Neristan ger äpplen i år...











Sommaren har för övrigt bestått av vila, glädje, ogräsrensning, semestervänner, Jakobs Dagar, besök till havet, bärplockning, konferens, musikfestival, släktträff och semestertripp för min del.
Med andra ord allt vad en sommar ska innehålla...
Nagu skärgård...

Mannen i mitt liv har fortfarande semester.
För en gångs skull har han lyckats få semestern att hållas i en enda lång ledighet.
Hela fem veckor.  Det känns ganska så lyxigt och senast i förra veckan var vi på en liten semesterresa...

Korpo kyrka från slutet på 1200-talet...










Bananer i Botaniska trädgården i Åbo...










Kaktus modell större...

























De unga har återvänt till sina studier.
Eller, dottern fortsätter med sin utbildning till interiörsassistent och sonen påbörjade en ny utbildning. Denna gången satsar han på sitt favorit intresse. Nämligen musik.
Jag tycker det är bra att unga i dag får studera det de är intresserade av. De måste inte stanna med en utbildning utan får lära sig olika saker och får sen se vad de vill göra.
I dag har vi möjligheter att mera följa det vi vill göra. Förr gjordes det som vi utbildade oss till och det fortsatte vi med oberoende av om vi ville eller inte...

Nu kan jag inte påstå att jag själv stannade i min första utbildning.
En gång för länge sen utbildade jag mig till hemvårdare. Det arbetet hade jag i knappt två år. Det kändes inte rätt för mig att göra något jag egentligen inte ville.
Så jag förstår de unga mycket bra...

Ja och så glömde jag berätta att jag till slut lyckades med att nå mitt cykelmål för denna sommar.
En tur till närliggande sjö som för mig blev att veva duktiga 16 km. En tur som gav mig både lyckokänsla och allt vad där till hör...

Jag och min cykel...


Trots att en del av sommaren kändes för varm för mig har jag haft en bra sommar. Jag är glad att jag får bo i mitt lilla hus och mår bra här.
Alla är inte förunnade denna lycka och skulle säkert göra vad som helst för att få ha det så bra som vi har det.
Jag kan tyvärr inte förstå mig på alla oss som klagar på än det ena och än det andra.
Vi har ju i alla fall fred och trygghet, mat och vatten i överflöd.
Så varför klaga?









måndag 21 juli 2014

det finns en väg

Det finns en väg att vandra...
som vi alla måste vandra...

Vägen innebär olika saker för oss. Olika upplevelser under färden.
Men för att kunna se vart den vägen bär måste vi hela tiden vandra vidare...

Vidare. Hela tiden.
Inte stanna. Inte försmäkta. Inte ge upp utan envist vandra vidare.
Vart vägen sen för oss får framtiden utvisa...

Egentligen är det ganska spännande att leva.
Vi vet aldrig vad vi kommer att få se...



En glad överraskning kanske...





Vi träffar på överraskningar under vägens lopp.
Både sånt vi vill se och sånt vi inte alls vill se.
Ibland är det trevliga upptäckter. Ibland mindre trevliga...

Ibland måste vi stanna upp och vila oss lite.
Dagar när vi inte orkar. Dagar när vi behöver vilan.
Då kan kanske en mjuk timjan kudde vara det bästa att vila sitt huvud på. Att bara få lägga sig ner i gräset, vila huvudet mot kudden, titta på molnen och dra in dofterna...




En timjan kudde att vila huvudet på...

Efter vilan
är vi igen beredda att vandra vidare...

Kanske för vägen oss ut genom okända öppningar.
Genom portar vi inte förstått att fanns där. Kanske vilan gjorde att vi nu kan upptäcka nya saker.
Se nya vägar i livet. Nya möjligheter...



Gå in genom porten till livet...
Öppna landskap = möjligheter?



På andra sidan porten kanske det öppna landskapet visar sig. De nya vägarna och möjligheterna.
Vem vet vad livet ännu har i beredskap åt oss...

fredag 18 juli 2014

dagen i går

förlöpte i vanlig ordning...

En cykeltur med maken, en liten stadsresa för att bl a hämta hem lite meduciner åt mig, och sen flyttade vi våra rabarber till en bättre plats.
Innan dess grillades det kycklingben på vår eminta grill.
Maten inmundigades utomhus som vi brukar göra när det är så varmt att det går.
I går gick det...

Vår utomhus matsal...










Ett bad hanns också med efter dagens möda...


Mina fina riddarsporrar är som vackrast nu...



Någon form av lilja...

Och i dag ska vi börja med en skogspromenad eller vart fötterna nu bär oss...