torsdag 30 oktober 2014

bakningsvecka

blev det denna vecka...

Jag brukar aldrig planera mina dagar på förhand. Endast fysioterapin är det som bestämmer mina dagar och de är redan två gånger i veckan.
Ändå blev det så att jag planerade för den här veckan. Egentligen hade jag ganska stora planer.
Jag skulle fylla upp vårt sinande brödförråd...

Nu så är det nästan gjort. Lite mera blev det dessutom.
Det är nämligen så att jag starkt börjat misstänka att vi har ett kakmonster i vårt hus.
Åtminstone ser det ut så när jag en dag öppnade kakburken med kolakexen som jag bakade bara några dagar innan.
Jag såg redan botten i burken...

Havrekex...
Alltså måste det ju handla om att något är framme fortare än jag ser det. Det tycks vara likadant med brödet. Även där är monstret framme.
Brödmonstret...

Frukostsemlor...
Nå hur som helst så tycker jag om att baka. (Kanske därför monstret flyttat in hit?) Jag bakar mer än gärna.
Att baka är en form av terapi för mig. Ett sätt att få endorfinerna att spritta i kroppen. Och det drar även upp humöret när det har åkt långt ner under golvet.
För si så gör det ofta för mig.
Alltså humöret försvinner ner under golvet...

Just nu i dag känns det så bra när degen står och jäser och jag snart ska få sätta händerna i den och forma den till runda hålkakor.
När bröden sen svalnat och jag satt dem i fryspåsar känns det ännu bättre när någon bär ner dem i frysen.
Då känner jag mig rik!
Jag kan. Jag vill. Jag klarar det...

Vårt dagliga bröd...











Baguetter...








Ibland gör jag annat också.
Då stickar, virkar eller läser jag, eller ser på en kriminalfilm...

Detta var min dag det.
Hur är din?



En del av min lektyr...
En sjal jag just nu stickar...





måndag 20 oktober 2014

vardag

var dag eller varje dag...


Så lever vi igen i höstens tidevarv med allt vad det innebär.
Hösten och vardagen tycks höra ihop.
Det är så vardagligt som det bara kan bli med hösten.  Men trots att hösten ibland känns som död och avklädande så tycker jag om den.

Det är en vacker tid när vi får tänka igenom våra liv lite...




Vad gör jag av mina vardagar? Lever jag fullt ut varje dag? Jag önskar att var enskild dag skulle vara lika viktig i mitt liv.
Ibland så känns det som att de är viktiga. Ibland inte.
Kanske det bara är så med livet. Att varje dag är olik den andre. Så också med våra känslor inför dagarna...

I dag är en sån dag när livet känns rätt så bra.
Jag är ensam hemma och min vana trogen har jag bröd i ugnen just nu. Det brukar bli så att jag bakar när jag är ensam.
Jag har lärt mig ett system där jag kan sitta i rullstolen och baka. Och eftersom jag har ugnen på samma nivå som jag sitter är det inte så svårt att sätta något i den. Värre är det att använda spisplattorna ovanpå spisen.
Så jag försöker laga mat som kan gräddas i ugnen + detta att jag bakar vårt bröd.
Det känns så bra och viktigt för mig att kunna få göra detta.
I dag blir det maltlimpor...

Ungdomarna är tillbaka i sina skolor efter ett välförtjänt höstlov. Under den veckan var vi till Svea rikes huvudstad några dagar.
Det kändes så bra att få tillbringa tid där tillsammans med mannen och båda barnen. Dessutom fick vi träffa våra goda vänner som bor där.
Alltså har jag många fina minnen därifrån att tänka på under vinterns lopp...




Och nu väntar jag hem mannen min igen om några timmar. Han är på hemväg med en lite nyare bil åt oss. Det går ju tyvärr inte att leva utan bil här ute på prärien.
Helst skulle vi ha kört med den gamla så länge som möjligt men eftersom olika skavanker börjat uppdagas är det bäst att byta i tid. Att ha bil är ett elände men vad kan vi göra?
Den är också ett bra elände att ha
för en gångs skull...



tisdag 7 oktober 2014

sexting

är ett nytt ord som uppstått...

Enligt dagens tidning i alla fall.

Jag citerar:
"Att tonåringar skickar sexuellt utmanande bilder på sig själva kan vara det nya ´normala´ enligt amerikanska forskare (ÖT 7 okt 2014),
och ökar inte sannolikheten för ett riskbeteende.
Att skicka nakenbilder eller annat sexuellt utmanande på sig själv elektroniskt är så vanligt att det fått ett smeknamn på engelska, ´sexting´...."

Jag trodde knappt det var sant när jag läste det!
Visserligen säger min väninna journalisten att jag inte ska tro allt som står i tidningarna. Ändå kunde jag inte låta bli att förundras över detta.
Tonårsdottern säger att "OK - det är i Amerika eller England förstås - men nog skulle hon uppfatta det som synnerligen onormalt om hon fick sådana bilder."
Är detta vanligt bland tonåringar på andra sidan jorden så är det inte lång stund innan det är här. Det är åtminstone min tanke...

Jag kan inte låta bli att tycka att vår värld håller på att gå sönder.
Inte bara inom ekonomin utan också i naturen och bland människorna. Och då menar jag inte bara alla krigen som vi människor utsätter varandra för.
Vi förstör ju också våra barn och unga genom vårt sätt att leva...

Jag tror att det är vi som lever i vuxenvärlden som förstör!
Det känns inte så bekvämt att behöva erkänna det. Rent obekvämt när vi tänker efter. Men jag tänker helt kallt på vad det är för slags människosyn vi förmedlar till de unga.
Vad får de för bild av hur man ska vara och se ut...

Vi är ju själva aldrig nöjda med hur vi ser ut. Hela tiden måste vi förbättra någon kroppsdel. Helst hela människan.
Inte konstigt att de unga får så fel bild av hur kroppen ska vara.
Sen inser vi också när vi tänker efter att varje liten reklambild är så sexinriktad att de unga får en snedvriden bild av också den sidan i livet. De lär sig att man ska exponera sin kropp i stället för att se det vackra och fina i sexualiteten...

Jag kan inte heller glömma bort alla de unga som mår dåligt rent psykiskt för att det inte blev som de trodde att det skulle bli. Eller för att ingen frågade efter dem. För att ingen brydde sig. För att det inte spelade någon roll om de fanns där eller inte...

Listan kunde göras hur lång som helst.
Att söka efter vem som bär skulden för alltihop lönar sig inte. Det lägger bara mer skuldbörda på någon.
I stället behöver vi alla uppmana oss själva att se de unga som vi har i vår närhet. Att verkligen älska och bry oss om dem som anförtrotts oss...


"Herre förbarma dig över oss människor..."

söndag 5 oktober 2014

köttsoppa

kokas i dag...

Jag har  längtat efter en riktig hemkokt köttsoppa i flera dagar.
I dag ska jag få den.  Det ser jag fram emot.
Nästan så det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Men innan dess ska jag och mannen i mitt liv åka in till stan för att gå på gym. Det är ett sätt för mig att få röra på mig som jag lärt mig tycka om.
Som vanligt klarar jag det inte utan hjälp men får också hjälp...

Detta med att få och ta emot hjälp är inte alltid så lätt.
Ja lätt att få hjälpen här hemifrån är det för det mesta. Från samhällets sida är det inte alltid lika enkelt.
Det är ju så att det ska sparas på det mesta i samhället. Så också med vård som hjälpbehövande behöver. Då tycks det inte spela någon roll om det handlar om sjuka, handikappade, fattiga, utslagna, invandrare osv...

Det ska vara lönsamt att hjälpa.
Hela livet tycks vara uppbyggt kring detta att det ska löna sig. Och helst till vår fördel.
Vi ska inte ge något om vi inte får tillbaka något.
Är en verksamhet inte tillräckligt lönsam slutar vi med den. Sparar vi pengar vill vi ha ränta på dem. Åker vi på semester vill vi ha sol och vackert väder...



Blir vi sjuka är det ett så stort nederlag att vi inte vet hur vi ska orka. Drabbas vi av olycka och död är katastrofen nära.
Får jag inte något tillbaka när jag erbjuder min hjälp så drar jag mig tillbaka...

Allting ska löna sig och när vi inte längre varken kan eller orkar bidra till vår värld då räknas vi inte längre. Vi hamnar på sidan. Ofta kan vi få en känsla av att vi glöms bort.
Jag tycker vi kunde ordna en dag för alla bortglömda och åsidosatta.
Alla dem som inte längre passar in...

Men till det skulle en dag knappast räcka.
Under tiden jag väntar på den dagen ska jag äta köttsoppa...



onsdag 1 oktober 2014

hösten

är obarmhärtigt här...

Löven dalar ner från rönnbärsträden. Björkarna blev nästan kala av höststormen för några dar sen. Allt går mot vintern om vi sen vill det eller inte...

Egentligen är det inte så dumt med  våra olika årstider. Då får alla vara med om den årstid de mest av allt tycker om.
Som alla vet tycker jag mest om sommaren. Trots det är hösten en vacker årstid.
Vacker men sorglig...




Sorglig därför att den påminner om avklädandet. Slutet. Döden.
Fast det  kan också vara så vackert.
Det påminner mig också om mitt eget humör.
Sinnesstämningen som kommer och går. Den som ibland är så glad och upprymd. Så hoppfull med tro på livet och framtiden.
Men som också fyller mig med vemod och sorgsenhet. Bekymmer över framtiden och hur allt kommer att bli...




Samtidigt vet jag att jag inte kan göra så mycket åt min situation.
"Det är som det är" brukar jag säga.
Och just det är så oroväckande. Att inte kunna göra något åt det. Att bara tvingas finna sig i det som händer. Följa med tid år ut och år in...



Det är som med årstiderna.
Allting växlar.
Hela tiden. Stannar inte upp. Går framåt oberoende av om vi kan göra något åt det eller inte.
Sommar. Höst. Vinter. Vår...

Fortsätter, fortsätter, fortsätter...

söndag 21 september 2014

nära döden

var jag faktiskt en gång...

Trodde jag i alla fall!
Fast det var knappast så farligt som jag i mitt unga barna hjärta upplevde det. Minnet förstorar ju oftast det vi varit med om.
Men eftersom jag kommer ihåg det som hände så starkt så var det helt säkert en skrämmande upplevelse...

Det var alltså nångång under förra århundradet.
Vi var en grupp barn som samlades i byn för att leka. På den tiden hade ingen talat om för oss att det kunde kallas för rasdiskriminering det vi gjorde.
Vi lekte alltså indianer och vita...












Vi lekte på en holme nere vid ån. Ett underbart ställe att leka på. För att komma till holmen måste man riskera livet genom att hoppa över dit på några stenar.
Jag tillhörde alltså de vita. Hur många vi var minns jag inte. Bara det minns jag att indianerna jagade oss för att få sig ett ordentligt skrovmål till mat!
Hur vi kunde tro att indianer skulle äta de vita fattar jag inte...

Men hur som helst så blev jag tillfångatagen!
Indianerna stod i en ring runt mig och jag låg där på marken alldeles hjälplös.
Jag var helt förtvivlad och grät på riktigt.
De skulle slakta mig.
Någon sa att det verkade finnas bra kött på mig...

Förtvivlat grät jag: "Ni får inte slakta mig för jag har en ny tröja på mig!"
Då kom räddningen. I form av Henrik. En av de stora pojkarna.
Han tyckte de skulle släppa mig och skona min nya tröja...

Jag minns att tröjan var gul och stickad av hemspunnet fåryllegarn. Färgad hemma likaså.
Var den tröjan finns i dag har jag ingen aning om.
Men att Henrik räddade mitt liv den gången var jag och är fortfarande helt övertygad om!
Jag vet inte om du har någon möjlighet att läsa detta men om någon annan gör det...

Tacka Henrik för att han räddade mitt liv...

OBS! Bilderna har ingenting med händelsen att göra!


lördag 13 september 2014

om att blogga

Dahlia...
tänkte jag skriva om i dag...

Att blogga går ibland av bara farten. Och ibland går det inte alls.
Jag har nu haft en längre tid när jag knappt orkat skriva något. Lusten har liksom fattats mig.
Jag har haft ideér men så fort jag satt mig vid datorn har de känts töntiga och onödiga att skriva ner.
Eller också har jag helt enkelt inte orkat...
Dahlior...

Nu vet jag att allt har sin tid.
Allt under solen har sin tid. Allt i himmelen och allt på jorden och allt under jorden. Det är bara att acceptera att det är så.
Fast oftast vill jag inte acceptera det...






Jag skulle vilja skriva så vackert och inspirerande. Så att även andra hittar glädjen och lustan i det jag skriver.
Ännu mera dahlia...
Jag skulle vilja inspirera och ge tankar och funderingar som även andra får glädje och nytta av. Så att åtminstone någon kunde känna att hon eller han får lust att leva lite till när de läser mina rader.
OK...

Jag vet att det är lite väl höga tankar jag har om mina egna skriverier just nu!
Inte ska väl jag komma och tro att jag är något speciellt.
Men man kan ju alltid få tro och drömma lite. Det kan ju inte skada någon...

Äpple - Huvitus...
Jag tycker om att skriva.
Det gör jag verkligen. Men ibland så tar skrivförmågan bara slut. Jag orkar inte.
Denna sommar skyller jag mycket på den hemska värme som totalt slog ut mig i juli. Både efter och före den var jag ute så mycket som möjligt i min kära trädgård.
Det är som balsam för min arma själ. Därför blev det inget skrivande då heller...

Så blev det äppelmos kokning. Våra äppelträd levererar verkligen i år.
Vilken lycka det är att få in ett vackert gott äpple från våra egna träd! Det är en välsignelse.
Igen inget skrivande.
Och sen kom förkylningen nu i höst. Den har tagit bort en hel vecka av mitt liv.
Ja alltid finns det nåt att skylla på...
Moskva päron äpple...

Men som redan skrivet är
 -
allting har sin tid
och "vi får ta nya tag" som man visst skriver i en riktig blogg...