tisdag 20 januari 2015

min bror

miste jag förra måndagen...

Det kom så plötsligt. Så oväntat.
Något jag absolut inte kunna tänka mig in i.
Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det skulle vara att mista ett syskon.
En storebror.
Han fattas mig min bror...

Han har alltid funnits i mitt liv.
Var bara 2 år och 1 månad när jag föddes. En liten storebror då.
En storebror som kunde reta mig till vansinnets brant men som också brydde sig om och älskade mig på sitt sätt.
Senare i livet när han blev större blev han bra på det han kunde
- nämligen att skriva...

Fast egentligen har han alltid skrivit. Och läst.
Jag minns hur han redan som barn brukade försvinna upp på sitt rum.
Alltid med en bok eller en penna i sin hand.
Skrivandet var hans gåva...

Sista gången jag pratade med honom så där på riktigt var per telefon innan julen.
Då talade vi om just det hur viktigt det är att ta vara på sin gåva. Att låta de unga få studera det de är intresserade av och uppmuntra dem till det.
Han var alltid intresserad av sina syskonbarns liv.
Att mina barn råkar vara intresserad av musik och konst tyckte han att jag skulle uppmuntra dem till att fortsätta med.
"Det är viktigt att de får bli bra på det de tycker om" vill jag minnas att han sa. Var det inte exakt de orden kan han tyvärr inte tillrättalägga dem mera.
Men jag tror det var ungefär så...

Bli bra på det du kan. Det som är din gåva.
Det var min storebror bra på.
Att skriva.


I går bakade jag som vanligt bröd.
Det brukar jag göra när jag är ledsen eller annars har det besvärligt.
Jag inser att det är något jag är bra på. Att baka bröd.
Jag tycker om att göra det och resultatet blir gott. Vad mera kan jag begära?
Jag är också bra på att sticka. Både tröjor, vantar, sockor, sjalar , mössor och allt möjligt kan det bli.
Det är också en gåva...


Vi har alla olika gåvor och var och en ska göra just det de är bra på.
Det är viktigt.
Så därför fortsätter jag väl baka lite till då.
Eller så sitter jag och stickar en stund eller skriver ner mina funderingar eller läser bloggar eller en bok eller lyssnar på musik.
Jag tänker inte ge upp. Jag tänker fortsätta leva och kämpa.
Det finns så mycket att upptäcka ännu i denna värld. Jag vill fortsätta leta mig framåt. Jag vill se hur det går för de mina. Jag vill!
Det skulle min storebror också ha velat...



Ute är det snö och kallt men inne i stugan sprakar vedspisen.
(Ursäkta bilden - tagen inifrån så kameran speglar sig... ) 








onsdag 14 januari 2015

min storebror

VBL:s kulturreporter Max-Ola Nordlund död

Vasabladets mångåriga kulturreporter Max-Ola Nordlund har hastigt gått bort. Nordlund anställdes på Vasabladet 1986. Han var mest känd som kulturreporter och för sina träffande och personliga kolumner.
 
Max-Ola Nordlund var även redaktör för "Nya gatan", som publicerades i Vasabladet på söndagar.
Essebon Max-Ola Nordlund blev 56 år. Han sörjs närmast av sin mor och syskon med familjer.

tisdag 6 januari 2015

Gott Nytt År

får vi säga nu...

Det är märkligt hur fort åren går nu för tiden.
När jag var liten tog ett år oerhört länge. Nu har jag märkt att ju äldre jag blir desto fortare tycks åren gå...

Jag hoppas innerligt att jag blivit lite klokare och visare med åren. Att jag inte tar allt så allvarligt längre utan också hinner leva lite mellan varven.
Åtminstone vill jag tro det.
Det känns bättre så...

När ett nytt år ligger framför mig som en oläst och oöppnad bok fylls jag med förväntan.
Det kan ju hända precis vad som helst under året.
Både sånt jag tycker om och sånt jag tycker mindre om.
Ibland tror jag mig kunna se vad som kommer att hända men oftast tar jag fel. Det är svårt att räkna ut svaret på förhand...

Min önskan inför det nya året är att kunna ta emot varje dag som den kommer till mig. Att kunna få se att varje dag är en ny möjlighet att göra det bästa av.
Inte försöka förändra den till något ouppnåeligt. Till något som ändå är omöjligt.
Utan en önskan och bön om att se varje dag som en möjlighet. Som något där jag får vara den jag är med de gåvor och möjligheter jag har...

Jag tycker inte om att avlägga nyårslöften.
Dem kommer jag ändå knappast att kunna uppfylla och då blir jag bara ledsen och besviken på mig själv.
Jag försöker ju trots allt att leva sunt, äta förnuftigt och träna på de sätt jag kan. Vad mera kan jag begära av mig själv?
Att då ytterligare lova något är bara dumt och onödigt.
Så tycker jag...




Jag har förresten hört
att har man MS så blir man inte bättre av att träna.
Det enda man kan göra är att försöka uppehålla de förmågor man har. Bättre blir man inte.
Men jag vill påstå att jag blivit bättre.
Sen jag började träna på gymmet har jag blivit starkare, fått bättre balans, mera uthållighet och mera tro på mig själv.
Det är väl att bli bättre och det vill jag fortsätta med...

Sen väntar jag på våren då jag får fortsätta cykla igen...

Ett innehållsrikt år ligger framför oss alla!

onsdag 31 december 2014

tillbakablick

brukar det bli årets sista dag...

Vad har hänt under året?
Vad har jag lärt mig?
Och vad kan jag tänka på inför kommande tider?
Ungefär så går mina tankar en dag som denna...

Det som jag just nu minns starkast är lyckokänslan när jag klarade av att uppnå mitt mål med cykeln. Att komma fram till Nådjärv - Nådens sjö.
Nådjärv...
Känslan att jag lyckades med något går inte att ta ifrån mig...

Jag fortsätter träna inför nästa cykelsäsong genom att gå på gym 1 - 2 ggr/vecka.
Det gäller att inte ge upp...



















Sen tänker jag på mötet med Micke Andersson - han som föddes utan armar och ben.
Han lärde mig att det mesta går om man bara har viljan till det.
Man får vara ledsen och besviken men man får inte stanna kvar i det.
Med en positiv inställning går det mesta bra i livet...



Det är väl det som jag lärt mig mest och vill ta med mig in i nästa år.

Att inte ge upp.
Inte låta de negativa tankarna ta över mitt inre.
Kämpa på trots att mycket går emot...

Det som jag är mest glad för är min familj och mitt hem som alla ger mig stor glädje...

Sen har jag ju min envisa tro på en god Gud som är med mig mitt i livet.
Den kan ingen ta ifrån mig!
Och jag tror att jag mår bättre av att hålla fast vid min tro...

Just nu gör jag även det som blivit lite till en del av mitt liv.
454 semlor
Jag bakar bröd.
I dag batonger till en nyårsfest med goda vänner.
Att baka är även något där jag får visa främst för mig själv att jag kan.
Dessutom blir det gott...

61 limpor
236 bullar
186 rågblandbröd + 73 batonger












Tänker vi på väderleken har året gett oss väder med kyla, snö, värme, regn och åska i stora mängder.
Ett omväxlande år med andra ord...

Med dessa ord vill jag önska er alla
ETT GOTT NYTT ÅR!!!








söndag 21 december 2014

GOD JUL

OCH ETT INTRESSANT NYTT ÅR!!!






önskar jag er alla!

söndag 14 december 2014

nygammal upptäckt

jag märkte en rolig sak i fredags...

Min allra käraste och jag var ute på en date.
Så heter det visst när man åker nånstans på tu man hand. Och det gjorde vi i fredags.
Vi satt och åt på en av stadens restauranger.
Där finns det ett litet problem tycker jag. Det går inte att lyfta upp blicken utan att stirra in i en TV apparat.
Så även den omtalade kvällen...












Mellan sportprogrammen (det visas enbart sport i de omtalade apparaterna) kom lite reklaminslag.
Ett handlade om en ny och bra rakapparat...


Jag kastade en blick på människorna omkring mig just då och lade märke till en rolig sak:
Alla män tog sig om hakan och kände på den!
Reklamen påverkar oss...


















Visst har jag hört det förr men att det var så påtagligt har jag inte tänkt på tidigare. Reklamen finns i ett visst syfte och det för att få oss intresserade att vilja köpa.
Just denna tid lever och mår de som ska sälja varor gott. Nu när reklamen är som allra störst.
Att hjärnan påverkas av det vi ser märks så tydligt.
Det var så lustigt att se hur alla män samtidigt strök sig över hakan.
Även min...


onsdag 10 december 2014

nätattack

var vi utsatta för i går...

Inte förstod jag vad det var för fel när jag försökte komma in på nätet och fb och annat trevligt.
Jag satt här och stirrade på en tom ruta och ett blått streck över platsen (ordet) jag ville besöka men inte kom jag fram inte.
Arg och irriterad kände jag mig. Men inte ens det hjälpte.
Inte förstod jag heller att det var en nätattack jag var utsatt för...

Vart är världen på väg?
Egentligen var det bra att jag aldrig förstod att jag var utsatt för en attack. Då kanske jag hade blivit rädd.
Nu fanns den bara här. Jag kunde inget göra och efter några timmar var attacken över.
Det var först i dag när jag läste i tidningen om att mitt telefonbolag blivit utsatt för nätattacken som jag förstod vad det handlade om...

Ska jag vara riktigt ärlig - vilket jag ska försöka nu - så tycker jag inte att det är något problem jag var med om i går!!!
Jag blir ganska så irriterad över att vi ska vara så petiga och känsliga när det gäller detta med internet. Vad är detta för problem i ett världsvitt perspektiv egentligen? Att inte kunna komma ut på nätet på några timmar?

OK - om man arbetar på banker eller sjukhus eller annan inrättning där tillgången till nätet verkligen behövs - då kanske det är ett problem.
Och om man tänker på att sk hackers lyckats ta sig in på teleoperatörens sidor så är det ju också ett problem.
Men för mig här hemma så är det inget större problem än att jag irriterade mig en stund.
Jag borde verkligen kunna klara mig utan internet en halv dag...

Det jag mest kommer att tänka på är hur utsatta vi är i vårt samhälle.
Har vi inte tillgång till el, vatten och internet så är vi verkligen sårbara. Då kan vilken fiende som helst komma och skada oss.
Så var det inte för mindre än 100 år sen. Då klarade man sig på något sätt.
Så är det inte heller för en stor del av vår världs befolkning. De har inget av det som vi kräver att vi ska få ha varje dag.
Hur orättvist är inte det? Dessutom måste de också uppleva både krig och naturkatastrofer. Utan hjälp att få.
Och på något sätt måste de klara sig...

Herre förbarma dig över vår värld...