tisdag 9 februari 2016

regn

vädret växlar lika mycket som humöret...

Åtminstone så är det hos oss.
Hos mig.
Ena dagen är jag på strålande humör och tycker att livet  nästan leker.
Andra dagar igen tycker jag att livet verkligen leker med mig.
Då oftast på ett elakt sätt...

"Så här är det" (som Anders Bagge brukar säga)
Jag lyssnar alldeles för mycket på hur jag känner det!!!
Och så lyssnar jag på vad andra tycker också alldeles för mycket.
Människan är väl funtad så...

Men jag blir så ledsen av att hela tiden läsa och höra om hur andra har det.
Jag tänker då på alla dessa som alltid måste få berätta om sina idrottsprestationer. Eller vilka  träningsprogram de använder. Eller hur mycket de tränar.
De lever sunt, äter sunt, har hittat en bra dietform och vikten rasar.
Eller också satsas det på nya arbeten för att vi måste få förverkliga oss och göra det vi känner för...

För att inte tala om alla dessa resor jorden runt som görs.
Om hur vi måste kunna få unna oss det ena med det andra. Eftersom vi jobbar och sliter och har rätt till det.
När jag lyssnar till allt detta blir jag så nedslagen och ledsen...

Kanske för att jag är avundsjuk? För att jag också vill?
För att jag inte alls skulle ha något emot att upptäcka vår värld lite mera.
Men vet att det inte går så bra när man sitter fjättrad i en rullstol.
Jag vet också att jag kan väldigt mycket och att få människor bakar lika mycket bröd som jag gör!!!
Men ibland hjälper det inte ens att tänka på det.
Alla vill väl upptäcka nånting mera än att se en bröddeg jäsa eller att se på när småfåglarna äter utanför fönstret...

Bitter?
Nej, jag skulle inte vilja påstå att jag är bitter...

När jag pratar med mina vänner från fjärran länder inser jag hur mycket jag har att vara tacksam för.
Då känner jag mig långt ifrån bitter eller avundsjuk!
När jag hör om hur de rest över halva jorden för att hitta en plats att vila på tappar jag reslusten.
Eller
När någon berättar om hunger och kamp för överlevnaden bakar jag mitt bröd med tacksamhet.
Jag skäms när jag inser att de så gärna vill arbeta och göra rätt för sig.
Men de får inte något arbete här hos oss för att deras kunskaper från hemlandet inte duger.
Eller så är det språket...

För att få arbeta här borde de kunna två helt nya språk på en gång!
Språk som låter helt främmande i deras öron och som har helt andra bokstäver än de är vana med.
Vi borde alla åka tex till Iran och lära oss persiska.
Undrar hur det skulle gå?

Denna regniga dag fylls jag av tacksamhet för att jag har det så bra!


tisdag 26 januari 2016

vuxen

när blir man det egentligen?

En del menar att det har att göra med åldern. Att man blir vuxen vid en viss ålder. När man fyller 18 år och blir myndig kanske.
Andra säger att det är mognaden som det handlar om. En del mognar fortare.
Andra långsammare.
Och jag då?
Ja jag säger att det beror på...



Jag känner folk som närmar sig 30 - 40 år och som fortfarande beter sig som barn.
Och jag känner barn som beter sig väldigt vuxet
redan i barnaåren.
Jag tror att allt har att göra med vilka omständigheter vi vuxit upp i...


Nu är jag inte ute efter att döma någon för vem är jag som skulle ha rätt att göra så?
Jag bara iakttar och konstaterar att så mycket beror på vad vi varit med om i livet. Och så mycket beror på hur vi föräldrar fostrar våra barn.
Jag tror ju absolut inte att ett barn som får sig allt serverat blir en ansvarskännande och vuxen människa bara så där.
Det kan gå precis tvärtom tyvärr...

Barnen tar efter oss och blir så som vi lär dem.
En dag när jag suckade över något min mor sagt eller inte sagt fick jag höra av mina barn "tänk på det när du talar till dina egna barn!"
Så sant så!
Allting börjar med hur vi är hemma tror jag. För att fostra trovärdiga vuxna måste vi också bete oss vuxet själva.
Men det är lättare sagt än gjort...

Jag är nu inne i den åldern att jag måste börja inse att mina barn är vuxna. För har man passerat tonåren (och mor för länge sen 50) då måste man lära sig ta sitt ansvar och bete sig som vuxen.
Till min glädje tycker jag att mina barn gör det...

Fast jag undrar hur det blir om jag en dag blir farmor eller mormor?
Då kommer jag antagligen göra allt jag kan för att skämma bort det barnet...

Såna funderingar har jag en dag när jag sitter här insnöad i min lilla stuga långt ute på prärien...





måndag 4 januari 2016

vinter

har vi verkligen nu...

I köket...
När temperaturen inte visar på mera än + 17 ° i köket på morgonen känns det verkligen lite kallt.
Men snabbt förändras det när vi sätter eld i spisen. Det är en nåd och förmån att få ha den i köket.
Inte behöver vi frysa.
Och blir vi utan elström (vilket händer ibland) så kan vi ändå koka mat och kaffe åt oss.
Inte vet jag hur folk utan vedspisar klarar sig...

I vardagsrummet...

Ute är det ännu kallare. Fast i dag är det visst bara - 14 ° än så länge.
Det utlovas riktigt kallt väder under kommande dagar. Men inte ska jag väl klaga för det. Inte så länge jag har en spis att elda i! Nej förresten, jag har ju två spisar...


En annan i vardagsrummet. Och så länge jag har ved att elda med i mina spisar har jag absolut inget att klaga över.
Det finns allt för många människor i vår värld som inte har det...
Mitt lilla hus ute på prärien...


Människor som fryser. Som hungrar. Som inte har någon plats där de får vila sitt huvud.
Människor som precis som jag längtar in till värmen men som inte har någon stans dit de kan gå...

Min egenhändigt virkade filt...












Jag har min lilla stuga, mina spisar att elda i, min varma säng med Tempur madrass och sköna filtar i den och jag har det så bra så bra.
Jag kan baka mitt dagliga bröd och jag behöver aldrig vara hungrig.
Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för och om jag skulle ge något löfte inför det nya året (vilket jag inte brukar göra!) så skulle det vara just detta att bli mera tacksam.
Tacksam för det jag är och har...


tisdag 22 december 2015

Summering

brukar man ha denna tid på året...

En slags fundering på hur året varit. Hur allt gått och hur det borde ha gått.
Om önskningar som blev uppfyllda och om förhoppningar som uteblev.
Ett slags årssummering eller vad vi ska kalla det...

För min del började året som ett bombnedslag.
Innan den första månaden knappt börjat ringde min mor och berättade att de hittat min bror.
Död.
Jag menar...

Man hittar någon som vi inte ens hunnit börja sakna. 
Någon som vi inte visste var borta.
Så är han död. 
Han som satt hemma vid vårt matbord bara nån vecka tidigare är plötsligt död.
Det kändes för overkligt för att jag skulle kunna ta in det.
Jag vet inte om jag gör det än...

Senare under årets gång kom slag på slag i vår närhet där olika personer och familjer drabbades.
Livet kändes bara för grymt. Så orättvist.
Ibland förstår jag mig inte alls på det här livet. Jag tycker det kunde vara lättare att leva.
Men så är det inte.
Det är bara för orättvist...

Ändå går livet vidare på något märkligt sätt. Det stannar inte upp fast det känns som att det borde göra det.
Livet ger oss ibland fullständiga överraskningar. Ibland positiva sådana.
Det har även det senaste året gett mig.
Och de dagarna har känts bra. 
Väldigt bra...

Mitt i livet så tvingas jag erkänna min egen otillräcklighet och bräcklighet.
Jag tror inte jag skulle orka leva mitt liv om det inte var för den envisa tro på min barndoms Gud som jag har.
Han som kom till oss som ett litet hjälplöst barn. Det som vi borde fira denna tid på året.
Barnet som växte upp och levde en människas liv i några år. 
Som därför vet hur vi har det...



Och med dessa rader vill jag önska er alla


                 EN FRIDFULL JUL OCH ETT VÄLSIGNAT NYTT ÅR!

måndag 21 december 2015

julen är här

så känns det åtminstone...

Speciellt när jag bakar pepparkakor med  de unga i huset.
Det är en tradition som hör till dagarna innan julafton.
Visserligen har jag bakat tidigare men se de kakorna försvann.
Helt plötsligt var de bara borta.
Så jag såg ingen annan råd än att göra en ny deg och ta pepparkakstjuvarna till hjälp och baka nya kakor...





Ifall någon inte förstått det tycker jag om att baka.
Jag tror att jag skulle starta ett hembageri om jag bara hade förmågan till det.
Det kunde heta "Adinas"...




Men nu är det som det är och jag är lycklig och glad som klarar av att baka åt den egna familjen.
Det räcker gott så...

Det där med julstädning och julklappar har jag faktiskt lämnat åt deras öden.
Jag har inte köpt en endaste julklapp förutom de Kyrkans Annorlunda gåvor som våra vänner och bekanta får i stället för julkort.
Och städningen, ja det är ju som det är också med den saken...

Jag klarar inte av att städa själv och därför ställer jag heller inga förväntningar på att någon annan skall göra det.
Det jag inte kan själv kräver jag inte heller av andra.
Åtminstone inte när det gäller städning...

Ibland kan jag bli så fruktansvärt irriterad över att det är som det är.
För ingen skall tro att inte jag också skulle vilja kunna gå!
Olika människor berättar för mig om sina krämpor, bekymmer och problem. Jag lyssnar snällt - ibland åtminstone.
Inom mig kanske jag gråter och protesterar.
Jag vill inte lyssna. Jag vill inte vara snäll. Jag vill inte vara förstående.
Och så vidare...

Jag vet att det  är ofint att inte försöka lyssna och vara förstående. Det har jag fått lära mig sen jag var barn. Ibland blir jag bara så trött.
Folk säger "Du är så duktig. Du bakar och är alltid så glad och positiv!"
Men nu ska jag skriva sanningen till er alla:
Jag är så trött på att ha det så här...

Jag vill kunna gå och röra mig som de flesta andra gör!
Om nätterna drömmer jag alltid att jag kan gå och köra bil. När jag vaknar känns det som att livet hånat mig än en gång...

Trots allt detta vill jag fortsätta leva och kämpa mig framåt i livet.
Jag vill absolut inte ge upp för det finns det så många andra som gör. Jag vill hoppas och tro på en framtid där även jag får vara med...

Nu skiner solen där ute. Gräset lyser grönt.
Och pepparkaksdoften sprider sig i huset...



torsdag 10 december 2015

tro hopp kärlek

det är symbolerna för vår närmaste stad...

Ibland undrar jag om det är rätt att vi har dem.
Jag menar, tanken är vacker. En gammal tradition som inte ska glömmas bort.
Ändå undrar jag hur det är på riktigt...

Har vi alls tron, hoppet eller kärleken med oss i det vi gör i vår stad? Eller i vårt land?
Jag bara undrar...

Åtminstone känns det inte så när jag tänker på alla dem som försöker hitta lite kärlek och trygghet i sina liv.
De som inte vill något annat än att få leva i lugn och ro.
Som inte hittar någon plats där de kan få vila sig på utan måste jaga runt världen för att slippa undan krig och våld och hemskheter...

Eller de som det inte gått så bra för trots att de är födda här.
De som inte orkar med vardagen utan måste ta hjälp av kemiska preparat och drycker för att få en liten lättning.
Det är inte lätt att vara människa och få känna av tron, hoppet och kärleken.
Dessa tre men "störst bland dem är kärleken" står det i Skriften...

Jag har det så otroligt bra och min bön är att jag åtminstone skulle uppskatta det jag har.
Att jag kan få behålla min tro på Gud och livet. Att jag ska få fortsätta ha hoppet om att det fortsätter även sedan efter allting här.
Och att jag ska få fortsätta leva i den kärlek som jag tror är så viktig för att en människa ska orka leva...

tisdag 8 december 2015

orättvisor

finns det gott om i dag...

Om det nu kan finnas något gott i det.
Ser vi ut över vår värld ser vi mest allt det negativa. Allt det där som vi förfasar oss över. Det som känns grymt och fel...

För inte kan vi väl tycka att det står rätt till med vår värld när så många miljoner måste fly sina hem för att försöka hitta trygghet någonstans.
Och ändå tycks det inte finnas någon plats för dem.
Senast i dagens tidning läste jag om Khalida som efter sex års väntan än en gång fått veta:
"Ni får inte stanna i Finland!"
Och det enda de vill är att få känna lite trygghet...


Och sen när jag vände på tidningens blad läste jag om hur kulturen och idrotten var i fokus på presidentens bal på slottet.
Den som jag också av nyfikenhet och gammal sedvänja följde med i TV...


När jag sen fortsätter bläddra i dagens tidning läser jag annonser, annonser och åter annonser. Alla med ett enda bud: "Kom och köp!"
Mitt bland tankarna om ekonomin i landet och misstroendet mot regeringens funderingar finns annonserna.

Nu när vi går in i köpmännens stora helg handlar allt om att spendera mera.
Köpa mera.
Bli lyckligare genom allt vad du skaffar dig. Allt det där som du inte visste att du egentligen behövde...

Lite handlar tidningen också om naturkatastrofer som översvämningen i Europa och några intressanta idrottsresultat.

Och på nästsista sidan får vi veta att Uffe blivit så stelfrusen i jakten på Hälge att han måste bäras hem.
Mycket får jag lära i dagens tidning...










Och mitt i allt detta eldar jag i min spis och kokar svartvinbärssaft...