måndag 31 augusti 2015

hemma på vår gård

händer det oftast något...

Antingen ute eller inne.
I dag är min allra käraste ute och gallrar bland vinbärsbuskarna. Det blev ett nödvändigt måste detta år när gamla grenar ville ta över och mossan började växa på dem.
Han tycker om trädgårdsarbete, min käraste.
Tur för mig som inte längre klarar av att göra det jag vill i trädgården.
Men rensa ogräs kan jag fortfarande...

Annars brukar mannen min säga att "det bor en bonde i oss alla!"
Det är något jag verkligen tror på.
Att få sätta ner små frön och lökar och sen om några månader få skörda grönsaker och vackra blommor är något som verkligen fyller vardagen med glädje. Och att få plocka bär från de egna buskarna är härligt. För att inte tala om jordgubbarna.
Det är en rikedom som inte är alla förunnat...


Visst!
Det går hur bra som helst att köpa allt detta men nog är det en extra glädje när man får hämta det ur sin egen trädgård.
Vi prövade med att ha potatis i pallkragar detta år och kommer att fortsätta med det. Nästa år blir det ännu flera pallkragar. För den egenodlade potatisen smakar trots allt lite godare.
Och jag har fått löfte om en alldeles egen upphöjd pallkrage att odla grönsaker i. Så att det ska bli bekvämare att sitta och sköta den...



Detta år har vi även stoltserat med egna ägg och även små kycklingar - som faktiskt ser ut att kunna börja producera mera ägg om allt går väl.








Några äpplen får vi dock inte i år. Orsaken lär ska vara rönnbärsmalslarvernas framfart.
Enbart några sommaräpplen av trädet Huvitus.
De är faktiskt riktigt söta och goda...


Jag trodde att vi skulle få riklig skörd av både Saskatoonbären och körsbären. Jag såg riktigt fram emot att få skörda dem.
Men det tyckte trastarna visst också...









Jag tycker det är en förmån att få bo här ute på prärien.
Något jag inte skulle vilja byta bort...


Och i dag bakar jag vårt dagliga bröd...







fredag 28 augusti 2015

dagarna går fort

när man har roligt...

Så har det varit åtminstone för mig den senaste tiden.

Gullbollarna...
Sommaren kom och börjar nu närma sig höst.
Ett säkert tecken på det är de gula blommorna som tittar in genom vardagsrumsfönstret.
Gullboll heter de visst...

Ett annat hösttecken är de fyra tranor som fanns ute på prärien bakom huset en tidig morgon när vi vaknade...


Om vi vill det eller inte närmar sommaren sig höst.
Och så ska det ju också vara.
Utan dessa årstider skulle livet vara bra mycket tristare...

De flesta människor jag träffar på pratar om hur dålig sommar vi haft. Jag kan inte hålla med om detta.
För mig har sommaren varit lagom sval och skön. Jag har inte behövt lida av värmen som jag ibland fått göra.
Är det för varmt och soligt blir jag totalt utmattad och då tycker inte jag det känns bra.
Fast det är klart
om jag tänker ur böndernas perspektiv förstår jag att det inte alls varit så bra...

Några små dagsutfärder + en två dagars utfärd har mannen min och jag gjort. Det har varit avkopplande till både kropp och själ.
Så skönt att bara få sitta bredvid varandra i bilen och prata.
Bara vi två...

Och däremellan har vi pysslat om våra höns...

Lappajärvi...

Lahtis hoppbacke sommartid...

Och en liten cykeltur...






Det nya året-runt-hönshuset...

Jag och en del av mina hönor...

tisdag 4 augusti 2015

sommar och höns

har vi nu...

Så gör jag mest hela tiden när jag är ute => Plockar bort ogräs...
Visserligen känns sommaren kort och allt för mycket regnar bort men ändå är det sommar och sol ibland!
Jag njuter verkligen av livet under sommartiden.
Om vintern tillbringar jag mycket tid inomhus men nu är jag ute så mycket som möjligt...






Fr. v. Bea, Viola, Stina, ena lill-pipen och en maj-kyckling




Dessutom har vi skaffat oss tvåbenta små fjäderfän som också behöver sin omsorg. Från början var de fem hönor och en tupp.
I dag är de fyra hönor, en tupp och fyra kycklingar.
Två kläcktes i maj och två i juli...





Hönan Disa blev ett verkligt mobbningsoffer och dog en vacker dag. Tyvärr ser det ut som om Agneta skulle gå samma öde till mötes. Ännu lever hon, äter och sover men blir utfrusen av de andra hönsen.
Kanske för att hon inte har några barn? Hon har inte stigit i rangordningen som Viola och Bea gjorde när de fick sina kycklingar.
Och nu gör de allt för att försvara de små...

Fast maj-kycklingarna behöver inget försvar längre. Det gör de så bra själva!
På två månader har de blivit stora som en halv höna. Men så ser de till att få mat i sig hela tiden också.
Och då menar jag HELA tiden...

Livet med hönsen har redan lärt oss så mycket om vårt eget liv.
För att bli accepterad behövs en viss position i livet. Vi ska helst inte vara annorlunda än andra. Vi ska passa in i systemet för annars kan vi bli utfrusna och mobbade.
Vi behöver ha ork att kunna stå på oss och tro på oss själva...

Nu har hönsen fått flytta in i ett permanent hönshus. En del av uthuset värmeisolerades så nu kommer vi att fortsätta ha dem året runt.
På nåt sätt känns det riktigt hemtrevligt med livet på landet...



Stolt Ture...


fredag 17 juli 2015

livet

är så extra svårt ibland...
In my Garden trivs jag bäst...

Ändå så trivs jag med mitt liv.
Jag tycker om att leva helt enkelt...

Det senaste halvåret har livet erbjudit oss väldigt många motgångar och besvikelser i min närmaste omgivning. Jag kan inte ens räkna upp dem alla.
Det är bara så att ibland är det som att det svåra och mörka vill ta över...

Samtidigt upplever jag hur livet fyller mig med spänning och glädje. Förväntan.
En slags väntan på det som framtiden har att erbjuda.
Jag vill ju få leva och vara med länge än.
Något annat alternativ ser jag inte. Det skrämmer mig lite.
Gör mig förvirrad...


Men när något negativt händer får vi samtidigt nya möjligheter. Vi har svårt att se dem direkt men de finns där. Förväntningarna. Funderingar på vad som ska kunna hända i stället.
Nya möjligheter. Nya saker på gång...



Ett liv kan bli så kort...
En människas liv är så skört. Det har det senaste halvåret lärt mig.
Någon vi älskar och tycker om kan försvinna från oss helt plötsligt. Dö. Vara borta.
Saknaden fyller oss. Smärtan.
Det gör så ont i oss...





Vidare måste vi...




Hur vi ska orka vidare kan då bli ett stort frågetecken. Men oftast orkar vi.
På något sätt går det. Livet stannar inte för oss som är kvar.
Vi har så mycket mera att upptäcka.
Så mycket mera att lära oss. Vi går vidare utan att förstå hur det går till.
Men vidare kommer vi...









måndag 29 juni 2015

livets skörhet och skönhet

har det handlat mycket om den senaste tiden...

Livet är så skört så skört.
Som den allra vackraste vallmo blomma.
Man kan se rakt genom de skira bladen. Se ljuset bakom dem.
Så ståtliga och vackra. Reser sig stolt upp över de andra blommorna. Visar verkligen att den finns.
Den pryder sin plats i trädgården. Utan den skulle något saknas. Något viktigt skulle vara borta.
Årets regn gör att den växer ännu högre och kraftigare än tidigare år.
Ändå varar blomningen bara några dagar. Sen ramlar bladen ner.
Regnet hjälper till också där.
Blomman har gjort sitt men hann glädja mig mycket...


Livet är också så skönt så skönt.
Vi har så oerhört mycket att vara tacksamma för. Så mycket som ger oss glädje.
Alla vill vi leva så länge vi bara får. Alla har vi drömmar och planer inför framtiden.
Det är bara livet som vet hur allt kommer att bli.
Jag börjar allt mera känna en slags vördnad inför själva livet.
Allt det vackra vi får ta till oss.
Det som vi ska vara tacksamma för. Som vi också ska respektera.
Livet och allt skönt som det ger oss.
Som tex en vallmo blomma...






fredag 5 juni 2015

tillbaka till hönshuset

flyttade de små i går...

Efter moget övervägande kom vi fram till att det var dags nu.
I 7 dagar har vi haft dem inomhus för att de skulle få mat, vatten, värme och omsorg på närmare håll.
Nu kändes de mogna för en återflytt eftersom de tydligen fick tråkigt i sin låda och inte ville stanna där längre.
De hoppade och flaxade och försökte själva komma ut ur lådan...

Så i går flyttades de tillbaka till de andra hönsen.
Det var spännande att se hur reaktionen skulle bli från båda hållen. Alla hönsen samlades för att beskåda de små och nästan genast tog mamma Viola över.
Det verkade som att hon kände igen dem - trots att hon är en höna!
Hon makade sig en plats i lådan bredvid de små och vaktade dem noggrant. Ändå var hon ute på sin kvällsrunda tillsammans med de andra hönsen medan de små höll sig inne i huset.
Vi förmanade Ture noggrant att vara snäll mot dem...

















Vad som händer när kycklingarna blir så stora att de börjar komma ut själva återstår att se. Vi vet att det finns en risk att de blir mobbade och utsatta för våld.
Det bästa är ju ändå om naturen får sköta sitt...



I natt har de små tydligen sovit under sin mors beskyddande vingar.
Men vem skulle inte sova gott då...

tisdag 2 juni 2015

omväxlande

väder har vi minsann...

Men jag ska inte klaga. Mera synd om bönderna är det eftersom det är så vått ute på åkrarna att det inte går att göra något.
Att det är vått i min lilla täppa är ingenting jämfört med hur det är för dem som är mera beroende av vad marken kommer att ge dem...

Hemma hos oss piper det i vardagsrummet och utanför huset gal tuppen. Det är liv överallt med andra ord. Hönsen ger oss ägg.
Ägg som är både ovanligt goda och vackra. Allt på en gång...



Kycklingarna fick komma in för att de inte ska behöva frysa och för att jag ska kunna ge dem mat. Det syns hur de växer varje dag. Snart är de inte så små längre. Då måste de flytta ut till de andra hönsen.
Hur de ska tas emot där återstår att se...

















I trädgården är det mycket som blommar nu. Det är en fröjd att åka ut på den dagliga rundan. Något som blivit ett måste för mig. Trots att jag försöker lära mig att inte leva efter så många "måsten".
I trädgården finns det också liv.
Allt talar om att livet är starkare än något annat.
Livet kommer att segra till slut...



Rosenkvitten...

Saakatoon...

Rhododendron Cunningham White....