måndag 20 april 2015

en hönsgård


har vi skaffat oss nu...

Säkert finns det både för- och nackdelar med det också.
Fem hönor och en tupp är vi nu ägare till.
Bea, Agneta, Stina, Viola och Disa. Namn som pryder sina hönor.
Sen tyckte vi de såg lite ensamma ut så vi hämtade också tuppen Ture åt dem.
En höna behöver väl en tupp...

Jag kommer antagligen att reta upp mig på Tures galande nångång men samtidigt tycker jag det är oerhört fascinerande när han gör det. Det ger liksom liv åt huset.
Att han skulle ha stört mig i morse kan jag inte påstå. Trots att han lär ska ha yttrat sina första ljud vid 5 tiden.
Jag sov gott då...

Just nu håller far i huset på att tillverka ett regnskydd åt hönsen.
Ett nästan 5 stjärnigt hotell har de redan i lekstugan enligt grannen. För i vilket hönshus finns det tapet och panel på väggarna? Dessutom inrett med hyllor och värplådor fyllda med halm.
Nu gäller det bara att vänta på äggen då.
Det tar väl en anpassningstid innan de börjar anlända. Bevis på att hönsen kan värpa har vi dock.
Tre ägg har vi redan fått...

Ja inte trodde jag att vi skulle starta hönsgård!
Men varför inte?
Efter (i dag) 24 års äktenskap är det väl dags med nya upplevelser.
Den gamla lekstugan fick bli hönshus...

Ombonat och inbjudande...


Ture och Stina...
Ture, Bea, Viola, Agneta. På stegen Disa...


Ture i mitten, Viola till vänster och Bea skymd...

Bevis!

Agneta, Stina och Disa bakom...
Sommarhöns lär ska vara lättskötta. Vi får se sen vad vi säger om det till hösten.
Vad som händer med hönsen då återstår att se.
På landet brukar ju djur förvandlas till mat så varför inte...

torsdag 16 april 2015

Man ska inte vara för känslig...

så kändes det en dag...

Jag var bort en sväng. Hade en medhjälpare vid min sida. Hon träffade en bekant.
Personen ställde sig bakom min rygg och pratade med min hjälpare.
Och som hon pratade sen...


Berättade om sin sjuka rygg eller vad det nu var. Berättade om hur svårt det är när man inte kan göra det man vill. Hur ont och besvärligt hon hade det. Hur sjuk hon var.
Berättade att hon känner sig liksom fångad i sin egen kropp. Men att det bara är att acceptera. Ingenting att göra något åt. Hur orättvist det känns att just hon fått det så här. Att allt blev så fel.
Så annorlunda.
Hon berättade och berättade...




Allt gick ovanför huvudet på mig. Nästan som om jag inte fanns där.
Och ändå kunde jag ha sagt åt henne att "jag vet vad du pratar om"...

Men jag sa inget...





torsdag 9 april 2015

tågutfärd

har vi varit på...

Min allra käraste vän och jag tyckte att vi behövde ett litet avbrott från allt som hänt den senaste tiden.
Vi bokade därför en hotellövernattning i huvudstan och efter en hel del telefonerande lyckades min vän få tag i någon på VR som kunde boka tågbiljetter åt oss. Det är nämligen inte den enklaste och självklaraste sak när någon sitter i rullstol...

Visserligen har VR gett oss en stor förmån och det är att min följeslagare får åka gratis. Och jag som sjukpensionär åker till halva priset. Så det handlar inte om att det är dyrt för oss att åka tåg.
Snarare tvärtom...

Men det är alltid lika krångligt att boka rullstolsplats på tåget. Och inga gratisbiljetter kan heller bokas via datorn.
Det handlar alltså om att ringa och vänta tills man får prata med en människa som oftast är vänlig och bokar platsen. Biljetten måste sen hämtas ut personligen från en R-kiosk eller annan plats där tågbiljetter säljs.
Allt detta ordnades på bästa sätt...

Väl framme vid tåget uppstår nästa procedur där vi måste ta det lugnt och vänta tills konduktören kommer och tar ner hissen som hjälper mig upp i tåget.
I normala fall vet konduktören om på förhand när en rullstol ska på eller av och kommer och hjälper till.
En gång hände det dock att de inte fått information om min ankomst. Det blev lite oroligt men slutade bra det med.
Så gör det ju oftast...

Två dagar i huvudstan räcker gott och väl.
Jag får utlopp för känslan att aldrig få göra något eller resa nånstans samtidigt som jag inser hur bra jag har det hemma.
Med andra ord en lyckad utfärd...


Jag tycker om fisk doften i ....

... Saluhallen...

Hela platsen tycker jag om...

fredag 27 mars 2015

förkylt

var det här...

Riktigt ordentligt också!
Jag som inte brukar ha feber hade det i går. Men jag överlevde det också.
Trots att feber för mig betyder att min vanliga styrka försvinner.
Jag hade ingen som helst kraft i benen...

Och det betyder också att spasticiteten tar ett stryptag om mina ben så de knappt går att böja.
Jag måste ha dottern till hjälp för att kunna böja på benen stundvis...






Jag lånade några rader från en "MS-sida" som förklarar vad detta med spasticitet egentligen är.
Kan bara tillägga att detta är en del av min vardag.
Men med Guds och andras hjälp går det ändå...










onsdag 25 mars 2015

vidare

går livet hela tiden...

Efter denna vinters händelser har det känts som att livet stannar upp. Att det inte ska gå att leva längre.
Men inte heller denna gång har det blivit så...

Visserligen har jag igen drabbats av någon form av förkylning men såna är ju till för att övervinnas.
I dag kurerar jag mig genom att vila och dricka varmt.
Sen i morgon tänker jag vara igång igen...

De senaste dagarna har jag hört om flera olika dödsfall igen. Det är väl så att ju längre jag lever desto flera dödsfall får jag höra om.
Oftast kommer döden oväntat och plötsligt. Obarmhärtigt.
Nästan aldrig känns den välkommen.
Vi drabbas av chock och rädsla. Vad är detta?
Inte nu.
Inte hos oss eller i vår närhet. Vi vill inte drabbas. Vi vill skonas från det ofrånkomliga.
Vi vill slippa...

Men det går inte.
Till livet hör döden. Det är bara så.
Om vi sen vill det eller inte...

Annars så väntar jag igen en gång på en ny vår med allt vad det innebär.
Det är lika spännande varje år. Varje år ett lika mäktigt under.
Inget jag vänjer mig vid.



Men det ingår också i livet...

onsdag 18 mars 2015

märkligt

hörde i TV en dag om en för mig ny sak...

Det handlade om protester. Om "nej-sägare".
Om folk som reagerade på allt möjligt. Allt från olika miljöfrågor till mänskliga rättigheter och sociala orättvisor...






Den här gången handlade det om grannar som protesterade mot att funktionshindrade skulle få bostäder i området.
Det skulle kunna sänka bostadspriset för andra...

Det handlade också om att någon ville bygga vindkraftverk i ett område där andra ansåg att det skulle bli helt fel.
Ingen kunde vara säker på vad dessa vindmöllor skulle ha för negativ inverkan på morgondagens människor.
Vi måste försöka skydda oss så länge som möjligt...

Denna känsloreaktion från omgivningen kallades för NIMBY effekten.
Not In My Back Yard.
Saker och ting och människor får nog finnas bara det inte finns för nära mig. Inte så att jag ser hur det är...

Jag kan inte låta bli att börja fundera.
Vad är vi rädda för? Vill vi inte se livet som det är på riktigt?
Vågar vi inte låta livet komma för nära oss?
Det verkliga livet där alla människor måste få finnas...

Tror vi att allt är så perfekt?
"Var finns den perfekta människan? Visa mig den personen!" bad Micke Andersson oss på sin föreläsning i Botnia hallen innan julen.
Jag vill också träffa denne...

Jag vill drabbas av den motsatta effekten!
Säkert har den också ett namn.
Alltså den där vi tar emot livet som det kommer till oss.
Där alla människor ryms in och får en plats.
Den effekt som gör att vi tar emot både den glädje och sorg som möter oss.
Där vi inser att vi kan inte beskydda oss själva från livets allehanda utan med vishet och sunt bondförnuft får




fortsätta framåt.
Vad som än händer...




fredag 6 mars 2015

vår eller vinter

kan man ju fråga sig om det är...

Åtminstone for min allra käraste iväg för att ännu en gång försöka åka lite skidor. Det finns faktiskt ett fungerande spår inte allt för långt hemifrån.
Åtminstone ännu...

Själv har jag förgyllt mitt liv med ännu ett pass på gymmet...

Jag har märkt att en del människor älskar att skriva och berätta om hur duktiga de är när de gör sina många och långa träningspass.
Det verkar som att det behövs lite uppmuntran för att orka fortsätta...

Jag vill inte var sämre än andra så nu berättar jag glatt att även jag har varit och tränat.
Andra gången denna vecka. Precis som jag brukar göra.
Detta berättar jag för att ni andra ska tycka att jag är jag är duktig och ge mig lite uppmuntran och beröm...

Annars försöker jag ta emot dagarna som de kommer till mig.
Ju längre jag lever desto mera inser jag att livet är så viktigt att det är min största uppgift att ta vara på de dagar som ges till mig. Jag kan inte påverka så mycket det som livet ger mig utan får ta emot det som det blir.
Men det ligger på mitt ansvar att göra det bästa möjliga av det som sker...

Vi får sätta upp fågelholkar...



I skrivande stund ser jag ut genom fönstret. Gräsmattan börjar synas lite här och där.
Allt skräp som legat gömt under snön börjar synas. Det hör också till livet.
Under årens gång samlas det en hel del bråte inom oss. Med jämna mellanrum måste vi då ta och rensa upp där inne. Precis som det måste ske en upprensning i trädgården snart.
Allt för att ge plats åt det nya som ska fram...

... vänta på blåsippor och
 Snart har vi våren här och mycket att se fram emot igen en gång...
krokusar...